Daterat sjunde dagen i den tionde månaden 
Luften var tjock av skräck och ångest. I en liten glänta låg en man med bundna händer och fötteri mitten av en cirkel av ljus . 
Brevid honom låg två döda djur, en hjort och en hare . "Det behövs tre offer för att komma i kontakt med De högsta, därför har vi fört dig hit." sade en av varelserna klädd i svart kåpa med hes röst... Mer ville inte dryaden bevittna, så hon slöt sina ögon och blev ett med sitt träd igen.

Daterat andra dagen i den tionde månaden 
"Det går rykten om att den ögoninflammation som Tore har sitter så djupt att han riskerar att förlora ögat. Men det som verkligen förundrar männen och kvinnorna i trakten är hur han lyckades klara sig undan den mystiska sjukdomen, men faller för en vanlig inflammation. Vissa tror att det är ett straff för något han gjort, medans andra menar att det bara är mörkeralvs magiker som besitter sådan svartkonst, och att det skulle vara ett attentat mot federationen” 

Daterat andra dagen i den tionde månaden 
Hos systrarna McTiernan händer det alltid något. Man ser ofta lägret fullt av folk som skrattar och sjunger och njuter av deras gästfrihet - känslan av fest är inte ovanlig. Dofterna från amazonernas te lockar även de och de som haft möjlighet att få smaka hävdar att det måste klassas som legendariskt. En utmärkt plats att vila sina ben på en stund och få lite sällskap i höstmörkret. Särskilt eftersom det ligger i närheten av fortets trygga barriärer.

Daterat tjugoåttonde dagen i den nionde månaden 
Är det Cavallius trupper som rör sig i skogarna? Mörkklädda män som skriker död åt Federationen om natten har nu skymtats flera gånger. Är Cavallius släkten på väg att återvända?

Daterat tjugosjunde dagen i den nionde månaden 
Kvinnan höll ett fast tag om käppen där hon satt och vaggade framför brasan vid lönnkrogen.
- Viva - sluta göm dig bland träden. Sätt dig istället här så ska jag berätta om Sandreas Arv... 
- Men Yra - du lovade att inte berätta den historien mer den här veckan. De har inte hela dagen på sig att lyssna på ditt svammel. Vi skulle ju hämta vatten!...

Daterat tjugosjätte dagen i den nionde månaden 
Hammarslagen ekar över Pelarnejd, traktens män och starka kvinnor hugger ner träd, sågar plank och bygger vidare på fortet. Fortet som skall vara ett skydd mot det onda och de styrkor som vill traktens invånare ont. Till och med svartblod har setts hjälpa till nattetid...

Daterat tjugofjärde dagen i den nionde månaden 
En förskräcklig best med krökt rygg och långa vassa klor, jag lovar, det var vad jag såg!" sade Maria när hon en mörk och ruggig kväll stod och petade i elden med en halvt förkolnad pinne. Hon berättade återigen om den föregående kvällens händelse.Tyra lyssnade uppmärksamt, men visste inte riktigt om hon kunde tro på sin vän. Men trots det kunde hon inte undgå att känna en iskall ilning längs med ryggraden...

Daterat tjugoförsta dagen i den nionde månaden 
Legion 13, den beryktade demonjägargruppen sägs etablera en fast postering i Pelarnejd. Frågan om de har gjort ett så pass bra jobb att de kan göra detta utan "motarbetningar" från... eller om det kommer resultera i öppna strider.... Det är inte alla som verkar stödja denna aktion om den nu är sann men desto fler verkar vara för den.

Daterat fjortonde dagen i den nionde månaden 
Ryktet går om att bygget av fortet förhalas av anhängare till Cavallius arvinge...

Daterat andra dagen i den nionde månaden 
Skogsalverna sägs vara mycket nöjda med att ha fått en representant i Federationen. Däremot sägs Skuggan ha ett finger med i detta...

Svart var den tanke som formade världen

Dold är den kraft som skiftade färden

Tills syskonens bot vi ska bättring bedriva

Ur gryning och skymning ska skönheten stiga

Under en ek i den lilla gläntan ståtade Azaléan, tre stjälkar sköt med kronblad ur växt-kroppen. Under de tre sönerna vägar spändes vindavalv upp.

Igenom Pelarnejd sveper ryktet som en bitande, kall vind – skuggorna växer sig större, det yttre hotet starkare – ett angrepp är att vänta. Men var? Och ifrån vem? 

Otroligt vore väl inte om Wilone, det stora riket, kom för att sätta folket på plats? Det brådskade att bygga klart fortet, men nu verkade även Federationen vara på det klara med det – det hammrades dagarna i ända. 

I hotets tid väljer ändå vissa att lämna Pelarnejden, andra söker sig närmare sina fränder. Men ibland är det som att sällskap bara får ensamheten att kännas mer påtaglig. Vem vet egentligen vad som gömmer sig bakom axeln, där, i skuggorna – var det inte något som rörde sig? Såg inte ni också ett par ögon som glimmade? 

Övertygelsen om ett hot växer och antar snart en profetisk karaktär, få blir därför förvånade då en gruvarbetare en höstdag stövlar in på Ulfs värdshus, likblek i ansiktet och med andan i halsen:

- Jag såg något, jag såg, jag såg en, såg en, ... en man, han kom springandes nedför kullen, ni vet på andra sidan dalen. Först trodde jag att han sprang efter ett fruntimmer eller från en bisvärm, men det var något med det hela som fick mig att kasta en närmare blick och då såg jag den svarta skepnaden på krönet. Först stod den helt stilla, sedan var det som om den upplöstes i ett mörkt moln, tog sats och kastade sig nedför slänten. Han... mannen... han blev omsvept... han skrek... och något ljust rycktes från honom, det ljusa lyftes upp och ned föll kroppen, likt ett bylte!

- En mörk virvelvind, det är vad du har sett. Och fler av den sorten är att vänta. De stiger ur malströmmen. Strömmen växer i detta nu och fortsätter den att växa i samma takt ska den snart sluka oss alla.

Melwa hade ställt sig upp medan hon talade, men satte sig nu ned igen och tittade ned i sin bägare. Det bubblade i drycken. Precis som det bubblar i denna skog, tänkte hon. Då magikern åter lyfte på huvudet märkte hon att det var tyst vid krogen och hon förstod att ingen hade talat sedan hon sagt sitt. Detta var ovant. Folk stirrade som om dom förväntade sig något mer – deras ögon var mjuka och bedjande, som om dom sökte trygghet i hennes... kraft. Melwa, magikern, samlade kraft och ställde sig upp igen.

- Seså, fast mörka varelser stryker kring i utmarkerna är ju inte allt förlorat. Vi har ju varandra, inte sant, och tillsammans är vi starka!

För magikern kändes det korta ögonblicket som en evighet. Tystnaden var skrämmande. Men så,  som på en given signal, började folk skruva på sig – man nickade åt varandra och några drog på mungiporna – ja, detta var ju sanna ord. Melwa pustade ut.  

Bland människorna på lönnkrogen gick en rysning då vattnet började strila ned från regntunga skyar. Ingen sa det, men många kände det – väder och vind under himlen i denna vildmark kunde kuva vem som helst.

Tarathiel och Fjäder stod i utkanten av den smutsiga krogen och betraktade människorna.

- Dom är rädda, sa Fjäder till slut.

- Dom om är mycket rädda, och det har dom all anledning att vara, svarade alvdruiden. 

- Har ni också känt det? Fjäder vände sig mot alven.

- Alven nickade. Ja, jag har känt det, historien är väckt. Jag ser ett gammalt Skymningsrike ta form, och en mörk drottning krönas. Men jag känner också något annat.

- Hon som sover, älvan, hon vrider sig i plågor – det är bråttom att finna motmedlet! Vättens ögon sken upp, men bara för en kort stund. 

- Ja, det är bråttom, men så lite vet vi. Kunskapen om detta finns inte här, utan i fjärran tempel. Kanske att den gamla tron bär kraft att fördröja förloppet. Möjligen att Grönskans Dal, om den nu går att nå, skulle kunna...

De två druiderna avbröts i sitt samtal av ett bråk som plötsligt blossade upp. Flera verkade inblandade. Det var två människor som råkat i luven på varandra.

- Er uppriktighet smittar av sig min bästa herre. Den får mig att vilja berätta för alla om hur korkad ni var den gången då ni bytte er enda häst mot en sadel! Den var fin den sadeln, inte sant!?

- Hah, ni har alltid varit min vän, men nu är det slut med det. I ärlighetens namn ska jag säga att jag egentligen borde slå er, men ni är så ful så jag är rädd att det bara kan göra er vackrare!

- Vafalls! 

De två männen rök ihop. Torvald skrattade först gott åt hela, men kände sedan en stark önskan att få berätta hur kärlekskranka de två männen alltid blev i varandras närvaro. Han suckade djupt och ställde sig upp. Som en demon gick ärligheten genom skogen.

Den resliga varelsen duckade för ett följe som passerade förbi på vägen. Så fort lugnet åter lade sig reste sig varelsen och satte sig tillrätta invid klippan. En fackla lyste vid gruv-öppningen. Varelsen minde Zalazh ord –  förräderi och bedrägeri drog närmare. Gott var att den där skuggan äntligen hade skingrats!

Men mannen kände även något annat. Det liksom skavde i bröstet på honom, som att något höll på att trilla av, för att något annat skulle avtäckas. På något sätt kändes det ändå skönt, ty allt bar hopp om en snar vila. 

Men detta var inte platsen för vila. Detta var fiendeland. Rikets kraft skulle inte stiga ur denna källa, utan ur dess motsats. I det svaga ljuset drog varelsen fram ett pergamentet och höll upp det mot skyn. 

Utdrag ur Tárandírs Annaler

Strof Fyra – Om kröningen

Fyra var de högsäten som Val´Udor, med Kel´Adars goda minne, instiftade i sitt nya rike. De fyra var Ambra, Emira, Rhema och Malwa. I vart och ett av högsätena kröntes en furstinna, enligt urgammal sed.

”Skymningsrike, skymningsrike

Skänk mig hopp om större vite,

Kalla mig till dans mot natt,

Styrd av piskans vilda skratt

Skymningsrike, skymningsrike

Väck en dvala utan like,

Ge mig smärta hård och kall,

Min själ ska vaka intill fall

Skymningsrike, skymningsrike

Jag bönar, ber, vill bidra lite!

Låt mig mörkrets krona finna

Låt mig kröna rikets kvinna

Vakna, vakna, friherinna

Besegla ödet, börja spinna!

Vakna, se, ty ni tronar nu

Låt oss fira,

Skymningsriket: 

________

 

Varelsen repeterade versen för sig själv, snart skulle kröningen stå och då gick det inte för sig att snubbla på orden.

Pelarnejd styrs utav Federationen, ett rådslag. Federationen består av olika varelser, företrädandes olika folkslag och livsvägare. Just nu har Federationen 5st medlemmar, men kanske bör även du ha en representant?

Det finns på lajvet ett par fakta som bygger upp den stora bertättelsen. Dessa fakta är menade att ge en bild av hur läget i Pelarnejd ser ut och vad som kommer att bli viktigt på lajvet. Här kan du läsa vilka dessa fakta är:

• En malström har öppnat sig – det är en farlig plats för alla, men särskilt för magiker som kan förlora sin kraft om de hamnar i strömmen.
• De mörka virvelvindarna stiger ur malströmmen och sveper genom skogen, vad är de för något? Vem har sänt dem och går de att stoppa?
• Dold i skogen vilar en älva. Hon är bunden till tidens gång. Nu är det bråttom att finna platsen och väcka älvans kraft, för då kan malströmmens tillväxt!
• Något och några hotar Pelarnejd. Ett blodigt avgörande närmar sig, vilken kraft bär skogen att stå emot angreppet? Och vilken sida företräder egentligen skogen?
• En mörk drottning är på väg att krönas, går detta att stoppa?
• En demon vandrar genom skogen. Den får varelser att ryka ihop och börja bråka, men vad är det för en demon egentligen? Kan den bli värdefull?

Då sommaren stod inför sitt fall firades två hjältar i Pelarnejd. Den ena utav de två, Lostarin, hade visat prov på både styrka och skicklighet, då han tillsammans med sin legion fördrev Dödens Munk – Zorin. Eller var det Greve Nikanor Terni? Hursomhelst så stod det klart att abboten för gott hade lämnat Pelarnejd – leve legionen!

Den andre utav de två hade om möjligt visat prov på än större viljestyrka. I nattens mörkaste timmar hade Siv Karlsdotter, en enkel jägare, valt att söka svärtan i Cavallius gamla gruva, fast besluten om att möta och förgöra vålnaden – Zalazh. Sagt och gjort, jägaren fällde sitt byte och äntligen befriades Pelarnejd från denna hemsökelse.

Detta var hjältedåd. Handlingarna och natten kom att välsignas för lång tid framöver. Pratet verkade heller aldrig vilja ta slut. Det språkades på krogar, under granar och i stugor om Lostarin den Ståndaktige och Siv Stålmod.

Alltmedan löven skiftade färg stod det klart för de styrande i trakten att folket krävde ett formellt uppmärksammande av de föredömliga insatserna. Frågan var bara vad?

Det var dessutom bråttom. Påtryckningarna var redan stora och skulle snart bli ohanterliga, allt riskerade att gå överstyr. Federationen – Tryrion af Hökfjäder, Íverin Eryngîl, Tore Demonbane, Henrik af Rosenkvist och Felharas – bestämde därför att man skulle sätta sig ned för att sammanträda i frågan så fort som möjligt.

I skuggan utav hjältedåd och storverk fanns det även en hel del bekymmer. På det gamla berget växte sig malströmmen allt större medan dagarna gick. Magikerna höll sig på avstånd – alla visste dom att undvika en ström som ledde till tomheten. Vanligt folk skakade mest på axlarna – ”mig har den där strömmen inte gjort något, den är väl straff för er svartkonst kan jag tänka”.

Men när det började komma varelser upp ur strömmen stod det klart att allt inte var så enkelt. Dessa väsen hade funnit ett sätt att vandra upp genom strömmen – det var mörka, demoniska virvelvindar. Dom sades livnära sig på själar. Varelserna som stärkte sig med mat, sötebröd och cider vid Lönnkrogen, kliade sig villrådigt i huvudet över denna hemsökelse. Till slut var det Melwa som klev fram:

-         Tarathiel har lovat att sända mig de skrifter som sägs finnas i Grönskans Dal. Han har rest dit för allas våran skull, i ett försök att finna ut hur vi kan stoppa malströmmens tillväxt.

Efter Melwas tal blir det tyst. Folk skruvar på sig. Skogsalvsmagikern föregår doc frågorna:

-         Det jag vet är att dold i skogen vilar en älva, bunden till tidens gång. Nu är det bråttom att finna platsen och väcka den sovande, så att malströmmens tillväxt kan stoppas! Men så, sök då!

Genast blir det febril aktivitet på platsen. Folk springer bokstavligen om vartannat.

En förbivandrande sierska, Ivana Korpöga, som stannat upp vid talet om en malström stod och muttrade för sig själv: ”Stoppa strömmen från att växa kan ni väl göra, men sen då, ni kan ju knappast få den att sluta sig igen – och varelserna som kommer ut, hur ska ni hindra dom?”

De som stod närmst hörde sierskan ord. Bland dom var skrivaren Abraxa, som tog till orda: ”Jag är rädd att bara en utav Skymningsrikets ståthållare kan befalla sådana varelser, och här kommer det tråkiga in, det finns inga sådana”.

Runtomkring platsen skakde folk av sig sina rysningar. Många var berörda av vad de just hade hört. Allt pekade mot att Skymningsriket var en mörk och fasansfull plats. Det var här Nikanor Terni varit Greve, tills någon lyckades fängsla denna munk i Azaléas katedral.

Men sanningen var den att många även återmindes tillfällen då de vandrat i skogen, oberoende av varandra, och hört en mässande rösten i skuggorna. Ingen hade kunnat peka ut riktigt var den kom ifrån, men samma rader upprepades om och om igen, som vore det i förberedelse för något: 

”Skymningsrike, skymningsrike
Skänk mig hopp om större vite,
Kalla mig till dans mot natt,
Styrd av piskans vilda skratt

Skymningsrike, skymningsrike
Väck en dvala utan like,
Ge mig smärta hård och kall,
Min själ ska vaka intill fall

Skymningsrike, skymningsrike
Jag bönar, ber, vill bidra lite!
Låt mig mörkrets krona finna
Låt mig kröna rikets kvinna

Vakna, vakna, friherinna
Besegla ödet, börja spinna!
Vakna, se...

Alas, den natten vred Magda Järnvinter sig sömnlös i sin bädd. Den gamla gumman såg allting så klart framför sig, fast när hon försökte sig på att beskriva sina syner för de yngre var det som att dom inte förstod språket. Men för henne var bilden nu:

”Blod... Skogens slumrande kraft är på väg att vakna ... Det har redan börjat ... och det ska börja med en strid. Blod. Skogens kraft har alltid funnits där, bara stundom fallit i glömska, men alltid levt kvar i drömmarna. Blod. Nu är en obalans jag inte har känt på århundraden – de svarta är obundna. Två urgamla riken är på väg att vakna, en mörk ledare ska krönas – det kommer kräva blod.”

Samtidigt som folk sökte febrilt efter en älva i skogen – tala om att leta efter nålen i höstacken – så växte sig farhågan för ett angrepp allt större. Men var fanns hotet? Var det Wilone som skulle anfalla? Eller något annat rike? Fortet måste i varje fall bli klart. Federationen behövde se till detta.

Tills dess gjorde man gott i att snegla över axeln emellanåt, så att ingen gick bakom ryggen på en. Hotet var ju ändå påtagligt. Det kom därför inte som någon överraskning, ja mottogs snarast med lättnad av många, då farhågan gjordes konkret – detta i form av en lapp som Ulf Handelsman fann hängandes på ett träd, vid sin väluppskattade krog en morgon:

”Hedningar och vildar,
bered er på att dö
Ert blod ska flyta i eftermiddagssolen
Vid det tredje glaset efter middag,
skydda era hjältar
fly, dö eller tänk,
Ni vill inte stå på fel sida när stridslarmet ljuder”

Spinnerskan Zerafia hade lyssnat med stora öron då meddelandet lästes upp, men nu vände hon åter uppmärksamheten mot sitt arbete. Gilmo vandraren såg på spinnerskan och blev förundrad. Han gick fram och frågade hur hon kunde bara fortsätta att arbeta, trots detta hot och den obalans som ingen verkade kunna göra slut på. Zerafia tittade upp och log:

-         En sak har jag lärt mig du vandrare. Det är att om ingen här och nu kan bringa ordning i oredan, ja då står hoppet till det ännu ofödda, bara det kan återställa den uråldriga balansen – barnen om man så vill, och ett av mina barn är min väv.

Eftertext

Med höstens friska vindar svepte en hymn in över Pelarnejd, knappt hörbar och än mindre greppbar. Dessa toner trängde djupt ned i maggropen på de flesta. Genom vinterns bitande köld kom den människor att gnola muntert för sig själva. 

Enligt Magda Järnvinter var detta vindens visa för älvan som låg på sin dödsbädd. Morkulla skakade på huvudet: Näedu Magda, detta är själva älvans sista andetag, och hon gör det till en sång! Catillus vred på sig och suckade, vad spelade väl gummornas prat för roll – det viktiga var väl vad som faktiskt hade hänt?

Det viktiga var väl att älvkonungens svärd dök upp, i armarna på en ung och välvillig trollkarlslärling – Gavin. Och att stjärnorna lyckades nå fram till Evy med det skyddsord som öppnade den gamla länken som hade knutits mellan konung och drottning. Ny kraft sändes så till älvan, varpå dennes ljus sken upp där hon vilade – i malströmmens mynning. 

Det var mycket turligt som hade infallit på en och samma gång, var allt bara en slump? På detta funderade Catillus där han satt. Upplevelsen slog an en viss ton inom munken, så att när han fylldes av höstens hymn, då kände han något uråldrigt vakna inom honom – en gammal tidsålder och en uråldrig ordern.

Och mer hade väl munken funderat om han vetat att det, i samma stund som älvans ljus sken upp, ur malströmmen steg en mörk virvelvind. Länge hade varelsen väntat. Nu var tid att samla kraft för att stoppa strömmens tillväxt. Då ceremonin var fullbordad, föll varelsen åter ned i strömmen och försvann i dess djup. Kvar på marken låg en mantel. Vem hade burit denna mantel? Vad var det för varelse som hade hjälpt Pelarnjeds folk den kvällen?

Av älvans kropp återfanns endast knotor, så små och spröda. Men det var nog av lämning för att häxan Tara skulle kunna samla älvans kraft, den som var på väg att försvinna ut i skogen, och rikta den. Aron Östfarare bar knotorna i sin hand, genom ceremonin och in i malströmmen. Där gjöt han med sin och älvans kraft ett märke i strömmens källa. Melwa visste att riten hade lyckats och stor glädje utbrast.

Senare på kvällen, på samma plats fördes kronan till kvinnans huvud. I kröningsriten brann elden för den mörka friherinnan. Strax innan älvans ljus brann ut reste sig så en ny ståthållare i Skymningsriket Ambra. Runt om i världen vände de synska blicken mot marken och skyarna. Tonerna steg ur jorden och föll från himmelen. Detta var inte bara var en avskedsvisa, utan även en välkomstvisa. Det dunkla riket hade åter ett hov.

- Var det gamla riket viktigt?

I ödets natt stod mörkrets friherinna och blickade mot himlavalvet. Varför återupprätta ett gammalt rike? Stora riken kommer och går likt bödlar. Varför grunda för ett nytt fall? På himlen brann en stjärna upp för regenten, den spred ödmjukhet inför det eviga. Den tände en eld och en önskan om att bygga något som var vackert. 

Men tillvaron var kluven i natt och dag. 

Drömtydare var inte att lita på. Willhelm visste detta, men inte vilket ben han skulle stå på. 

De fyra – traktens bevandrade magiker – hade tagit sig lärlingar, men var de i stånd att lära ut något annat än blindmagi? Melwa bar på något, hade denna mörka kraft kunnat betvingas? Johan var i rörelse, men benen bar minsann åt olika håll! Inom Loward den vite växte misstanken stark – när han nu vände sig, gjorde han det mot vän eller mot fiende? Och Aron, ack Aron, den fjärde. Aron Östfarare hade vandrat in i malströmmen och plågorna lät inte vänta på sig...

Glädje skänkte det dock skogen att ett giftemål hade stått – mellan den undersköna Niagara och ja, vem? Och kunde det stämma som dom sa, att vigseln hade förrättats utav en mörkeralv?

Glädje var det även att det förmodade anfallet hade uteblivit! Värre var det dock att Tore i Federationen och Siv Stålmod, Pelarnejds stolthet, hade blivit överfallna och att Siv hade blivit bortförd. Många var de som prisade högre makter då Siv, till synes oskadd, snubblade in till skogskrogen efter att ha brytit sig fri och lyckats undfly förövarna. Jakten på rövarpacket kom dock av sig en aning, av det som kom att utspela sig dagen efter:

En spektakulär vändning, det var nog vad man fick kalla det, dock föga glamorös. För de anklagelser Siv mötte var inte av de späda slaget. Nej hon stod under förebrå att vara ”mörkrets friherrinna” eller ”åtminstone en marionett” till den samme. Då Tore Demonbane tog en promenad förbi Ulfs krog den morgonen synade han någon form av folksamling. Han styrde barskt sina steg ditåt och trängde sig genom massan för att se vad det var som föll Pelarnejds befolkning så i ögonen. Där, på en sten, satt Siv Karlsdotter och blev förhörd av en samling upprörda individer. Tore iakttog det hela för en stund. Inombords avvägde han huruvida Siv själv hade lyft något till diskussion eller om det var fråga en slags utfrågning. Snart stod det klar att det hela var en utfrågning. 

Tore anlade sin lite mer allvarliga, politiska profil och klev in i ringen för att ifrågasätta befolkningens manér. Efter att ha predikat vasst och kyligt om folkets överträdelser gentemot sin egen lagmakt, Federationen, deklarerade han att en lagriktig rättegång skulle hållas. Federationens medlemmar åkallades, folket samlades och bevis lades fram, varpå Siv fick möjlighet att berätta sin historia. En historia som till stor del kunde styrkas av samtliga medlemmar i federationen. De bevis som deklarerades var av något som Federationen beskrev som ”i lösaste laget” under sin överläggning. Men på grund av opinionen så valde ändå rådet att låta domen vila i väntan på ytterligare och starkare bevis, i frågan. 

Från att ena dagen hyllats som en hjältinna, till att nästa dag anklagas för att vara Mörkrets Friherrinna – tiden hade skyndat fram! Bland folk spreds nya rykten i glas och droppe och många visste nog inte vad de skulle tro. Lättnaden var påtaglig hos många när Federationen slutligen presenterade Siv Stålmod som oskyldig, även om hon självfallet skulle hållas under uppsikt och i beskydd, för både hennes egen och de andra medborgarnas skull.

Dessvärre stillade detta inte allas sinnen utan vissa var ännu inte övertygade, därför lät man skicka hotfulla brev och liknade till Siv, och de var inte en gång hon fick en rygg till svar då hon försökte föra sina vardagliga samtal. När ock tillslut någon lät kasta en skålfull av Ulfs delikata plundrargryta mot henne var måttet rågat. Tore Demonbane, som hade sett hela händelseförloppet steg fram och åberopade än en gång folkets uppmärksamhet, varpå han deklarerade sitt omedelbara avgående från Federationen. Han suckade djupt samtidigt som han tog av sin stora hatt och förklarade att det här inte var det Pelarnejd han stod för, varefter han vände på klacken, överäckte sin hatt till Siv:

- Låt detta bli en symbol för mitt fulla stöd, du ädelmodiga. Du är inte den första hjälten att förkastas som ond av Pelarnejds folk.

Därefter drack han ur sitt stop och stegade ut från krogen, försvann bort längsmed vägen, varefter han inte har synts till mer i Pelarnejd. Hans läger låg snart utplundrat intill minsta persedel. Abraxa slog sig sig för pannan och beklagade det hela:

- En stor ledare har han varit, och viktig för nejden – en synnerligen god hand hade Tore med svartblod, skogsväsen och andra med lynnen som skiljer sig från den vanliga mäniskans. 

 

Så passerade ännu en höst i Pelarnejds glömda och oskrivna historia. Den kom att leva vidare inom många och större var den än vad någon enskild varelse kunde greppa. Den väckte även andra, äldre historier. Tillsammans med böljornas vågor kom de att forma händelserna härifrån och en lång tid framöver. 

Ovanpå detta vågspel rörde sig vågmästaren inom var och en. Ur dessa förmågor och denna storhet tog frön och barn form, krafter vars liv skulle komma att ställa nya avgöranden på sin spets. Särskilt ett.