Sex månvarv har gått sedan nybyggarna kom till trakten kring Pelarbergen och förutom ett par korta, intensiva stridigheter har det ändå gått bra. Kungens utsända blev dödad men ädlingen Cavallius tog snabbt äver, en del säger att det gick lite väl snabbt... Svartbloden drevs hastigt från trakten och skogsfolken kämpade knappt ens emot. Kung Erion skulle bli nöjd.
Men det är svårt att säga vad som händer under trädens mörka skuggor... att orcherna helt enkelt skulle hålla sig borta efter en sådan skymf och att skogsfolken bara skulle acceptera att bli hunsade verkar osannolikt, men få har tid att tänka sådana tankar i den stressiga vardagen. Dessutom kurar något värre än svartblod under tallarna vid Pelarbergens fot...
Skogsfolk
Månaderna sedan människorna kom till trakten hade förflutit relativt lugnt men skulle det fortsätta? Människan Olof av ätten Cavallius hade öppet, inför alla, anklagat er för det som hänt deras dödade ledare, detta trots att orcherna släpat in honom i krogen senare och festat på hans kött. Att Olof hade egna, hemliga planer var inte svårt att lista ut, men vad? Han hade skickat efter en av sina präster, snart skulle ni tvingas på knä av människornas religion. Och svartbloden sen? De hade Olof drivit bort med våld och er tidigare vapenvila, hur skakig den än varit, kanske inte skulle gälla längre. Om svartbloden anföll, skulle ni ställa er på människornas sida, svartblodens eller stå neutrala? De mångtusenåriga fullblodsalverna befinner sig på Pelarbergens högland och ni har skickat bud, nu är det bara frågan om de bryr sig tillräckligt för att komma ner?
Nybyggare
När kungens utsända man hastigt försvunnit och sedan funnits död hade Olof Cavallius stigit fram tagit över ledareskapet. Han hade med van hand tagit itu med det som skulle göras, drivit de stinkande svartbloden på flykten och fört in delar av skogsfolken bland soldaterna. Det var en del som tvekade till just det beslutet... om skogsfolken varit ansvariga för Jarhild Guldarm, kungens utsändas död, ville man verkligen ha dem i leden då? Skulle de hugga er i ryggen?Men man kunde inte förneka att han gjorde ett bra jobb, ni hade börjat bygga upp en ny by och snart skulle en präst anlända så ni kunde fira högtider och lära skogsfolken sanningen om gudarna. Tiderna var bra.
Svartblod
Ett offer hade givits er när människorna först kom till ert område, en av de som verkade leda de andra. Det var ett bra offer och ni hade öppet ätit hans kött framför hans folk. Skogsfolken och er relation var nu bättre än någonsin och alla i klanen hade accepterat dem. Men sen hade det hänt, människorna, ledda av ytterligare en mjukhudad skrikhals, hade drivit bort er med svärd och sköld. Ert område låg nu förstört, ert hem uppbränt och era saker krossade. Er ledare hade dött i striderna. Var hade skogsfolken varit? Hade offret bara varit en fälla? Så ni skulle lita på deras stöd och bli våghalsiga? Frågarna var många och nu måste ni bestämma er för vad som ska göras, ska ni prata med skogsfolken eller spela ut dem mot människorna direkt? Och vem är människan som luktar död?
Eftertext
Cavallius satt upprörd och besviken och stirrade in i eldens lågor. I handen vilade en skål varur ljuva ångor steg mot den kalla stjärnhimlen, men de förmådde inte skingra adelsmannens tungsinne. Han kände sig förolämpad och förorättad av de misstroendeförklaringar som flera av Svartbys nya bosättare hade riktat emot honom. I ett skälvande ögonblick hade hans auktoritet hängt i endast en skör tråd, innan han i sista stund lyckats rädda situationen. Att det enda han gjorde var att äta och prata om planerna för sin gruva, det var väl ändå inte sant? Visst hade administrationen av gruvan upptagit mycket av ståthållarens tid och kraft under sommaren, men så var också gruvdriften något av ”hjärtat” i en civilisation. Det borde väl ändå dessa beresta handelsmän och ädlingar känna till...?
Och gruvan var ju inte heller först och främst hans egen, utan Kung Erions, även om han såklart också såg en personlig vinning utav driften. Cavallius tankar gick till skogsarbetaren Thorvald och tjänaren Daroth. För de flesta framstod nog dessa två herrar inte som mycket för världen. Vad ägde de mer än skogens friska luft och markens grus? Men Cavallius visste att värdera rikedom och de två bar numera på nyckeln till en sådan, dessutom en som mäkta överstiger vad som mångårig och idog handel kan förskaffa...
Apropå handel, under sommaren hade flera varuprover strömmat in från fjärran trakter. Några var intressantare än andra, såsom metallen akralit. Akraliten hade nämligen visat sig väl beskaffad att frambringa starka verktyg. Men för att handel skulle komma på tal krävdes givetvis att priset var det rätta... Och så var det den där svampen. Kunde det verkligen vara sant att den hade den effekt som hade uppgivits? Att den gav alv-syn? Nåja, han hade varit framsynt nog att betala en av byns väpnare, Eskil, för att äta av den, så det skulle ju framtiden utvisa...
Cavallius lyfte ännu en sked av krogägarens goda gryta till sin mun.
Hursomhelst, gruvdriften hade äntligen kommit igång och redan hade den betalat sig väl. Plötsligt strömmade det gruvarbetare till byn. De tycktes leva endast på vatten och rykten om guldklimpar stora som knutna nävar. Och sant var att det snart var tid att ordna en första värdetransport till Kung Erion. Detta krävde dock planering och beväring eftersom rövarpack härjade i skogarna. Men beväring var det dåligt med. Och soldater behövdes först och främst till försvaret av byn och dess invånare. Apropå det var det dags att få liv i bygardets kapten, Gahne, och stärka dennes anseende. Senast idag hade han hört en av byns invånare muttra att den där Gahne ”...han riskerar då inte att drabbas av sömnbrist i alla fall”.
Försvaret måste helt klart stärkas. Svartbloden stod för allt grymmare angrepp. Inte konstigt att de förra nybyggarna hade övergivit sin sak och försvunnit spårlöst. Det var en hård trakt. Särdeles gruvligt sved den stora stormningen av byn som hade ägt rum en regnig sensommarkväll. Då hade det verkliga maktförhållandet framstått i all tydlighet – orcherna var de starkare. Yttre hot och inre splittring alltså, problemen hopade sig för ståthållaren. Samarbetet med skogsfolken och goda kontakter med alverna var i stort sett de enda ljuspunkterna för tillfället. Och så de varma skratten och den glada sången som ännu spreds från värdshuset förstås: ”…Å se det regnar å, det regnar nere i dalen å...”. Så länge undersåtarna kunde glädjas på detta sätt fanns det trots allt hopp, tänkte ståthållaren och log.
På ett personligt plan fick dock Cavallius se den dagliga administrationen och de högre målen hamna i konflikt med varandra allt oftare, och detta i takt med att byn växte. Tur då att Ulfs mat fanns att styrka kropp och sinne med. Ståthållaren slevade i sig ännu en sked med god aptit. Sedan lyfte han det pergament som krogägaren burit ut tillsammans med maten. I svarta bokstäver framträdde en gåtfull och mörk historia:
Utrag ur Tarandírs Analer
Strof Ett
Ett hjärta så rött,
Försänkte allt kött,
In uti drömmar och syner
Ögon som ler,
Läppar som ber,
Allt uppå tomhetens dyner
Ur gruvan för guld,
Grävdes vår skuld,
Till jorden och månens moder
En port slogs till grus,
I de hänrycktas rus,
Förargade så våran broder
Då.
Då ur mörker så kallt,
Fram krälade allt,
Hemskt såsom aldrig borde...
Cavallius sänkte pergamentet och förblev länge sittandes, stirrandes ut i tomma intet. Var detta vad som hade hänt de första nybyggarna, de som försvunnit? Skräck och fasa till vansinnets gräns och civilisationens fall? Plötsligt steg åter en glöd i adelsmannens ögon. ”Intressant, mycket intressant…”, mumlade han ut i den tomma natten.