Alverna
Åren hade runnit förbi som en sakta skogsbäck hos alverna och människorna vid Pelarbergens fot. För trehundra år sedan hade de först stött på varandra, ett första, försiktigt möte. Det verkade länge sedan nu. Först hade människornas liv hastat förbi, en generation efter den andra men, när alver och människor blandades, både i liv och sinne, hade halvalverna uppstått. Barn av två världar. Ibland såg de ut som människor, ibland som alver.
Nu hade det börjat röra sig i skogen igen. Människor som reste med tungt lastade vagnar och väpnade män, svärd och rustning som blänkte i solskenet. De hade varit på området en vecka nu och visade inga tecken på att röra sig vidare. Något måste göras. Men vad?
Nybyggare
Det verkade länge sedan nu, den där natten för snart fyra månader sedan då män kommit ridande, som spöken eller demoner, ur nattens mörker. Det hade varit kaos överallt, skrik och hettan av eld som var alldeles för nära. Många hade dött den natten.
Men allt det där var över nu. Kungen hade sett vad som hänt deras by och inte bara hade han straffat de skyldiga, han hade även gett de nu hemlösa bönderna proviant och utrustning nog att starta ett nytt liv. ”Marken nära Pelarbergen är er nu, där kan ni återuppbygga era liv.”
Kung Erion hade även varit storsint nog att skicka med ett följe vakter och en av sina diplomater till det nya området. Ett par av vakterna skulle stanna medan resten tillsammans med diplomaten skulle resa hem, när de kommit till rätta.
De hade blivit varnad att det kunde finnas svartblod i området men att de hade kungens ord på sin sida och hade all rätt att mota bort vad de kunde stöta på.
Svartblod
Orchledaren rörde sig oroligt, skrapade frånvarande sin rygg mot stenen. Det var fridfullt här i skogen men han saknade den gamla tiden, tiden då han bott närmare människornas bosättningar. Deras kött var sött och man blev fort mätt av det, till skillnad från de magra rådjur som han nu tvingades leva på. Innan människorna i trakten blivit alver hade livet varit bra, men nu fanns bara alver kvar och deras kött var för surt för att äta.
Alverna hade varit oroliga länge nu och även ni hade känt lukten av människor, en sötatigt lukt, blandad med rök och stål. De kom med vapen, aldrig ett bra tecken. Tänkte de utmana er för att få området? Eller bara döda er direkt? Ni måste ta itu med människorna innan de tar itu med er!
Brev till Kung Erion
6 juli, anno 1668
Ers Majestät och Högvördhet Kung Erion III,
Jag skriver till Er för att meddela om våra framsteg i att återupprätta konungaättens
gamla provins invid Pelarbergen. Allting fortskrider enligt er framsynta plan, så när som på någon mindre missräkning som jag inledningsvis vill underrätta er om.
Alas, dessvärre måste jag nämligen meddela att er hövitsman Jarhild Guldarm i ett tidigt skede och under olyckliga omständigheter förolyckades, i ett angrepp från skogsvildar och upprorsmakare.
Alas, det är därför som det är jag Olov Cavallius som höjer pennan i detta nu. Med
Jarhild ur livet tvingades jag själv kliva fram och agera handfast för att ena skarorna och inrätta lugn i området, så att den nya provinsen äntligen kunde utropas.
Jag hoppas dock att det ska bringa eder mycket glädje att höra att samtliga folk nu har underställts Ert befäl och att ett flertal redan har uttryckt önskemål om att börja betala tribut till er Ära.
Däribland finns glädjande nog de mänskliga skogsfolken, varav flera redan nu är satta att tjänstgöra i Kapten Gahnes kompani. Med ett stärkt kompani hyser jag god tro om att svartblodsplågan snart kommer att vara ett minne blott.
Bland era tillgivna finns även de stora handelsintressena på området, såsom de drivande bakom handelsstationen och krogverksamheten i området. Ökade utlägg för det växande kompaniet kompenseras därmed ännu av ökade inkomster i form av skatt på handel.
Det är dock min önskan att, med ert medgivande, utlysa skattskrivning å det snaraste för att även kunna generera ett växande överskott för Ert och Rikets väl.
Det är även min avsikt att i samband med denna skattskrivning låta samtliga sockenbor svära trohet åt Er och Riket samt avlägga trohetsbekännelse inför Gudarna.
Min konung, jag ber er därför sända mig en skrivare och en präst. I mån av tillgänglighet till präst och då jag är angelägen att låta detta ske å det snaraste, kan det hända att jag, som en av Gudarnas män, själv leder ceremonin för trohetsbekännelse.
Med människornas välkomnande av Gudarna hyser jag en stark övertygelse om att den skyldige till dråpet av hövitsman Guldarm ska finnas.
Min konung, ni kan vara säker på att jag då kommer att straffa denne på lämpligt vis för att bringa frid över Jarhild Guldarms minne.
Slutligen, Ers Majestät, vill jag i egen sak meddela att inget nytt framkommit angående mitt uppdrag. Detta tyder på att rykten som florerade vid hovet alldeles saknade grund och kanske bör ni vara aktsam för illasinnade tungor som sprider liknande rykten.
Till min högra hand har jag utsett min personlige Livgardist Thorgall, han bär nu på Det Svarta Ögat och besitter därmed makt att sammankalla Provinsial-rådet och fatta beslut i mitt ställe.
Min konung, jag ber Er att namnge Er nyaste Provins.
Bästa Hälsningar, Olov H. C. Cavallius