Många har lämnat Svartby. En utbrytarby har bildats av dem som inte tycker om att andra styr över dom. Dessa nyrika vill styra över sig själva – men var kommer egentligen deras rikedomar ifrån?
Två byar står emot varandra. Men vilken av dom är starkast? Och vem står på vilken sida?
Samtidigt börjar det dyka upp folk från Wilone, det stora riket. Dessa personer verkar vilja införliva området som provins igen – ska Svartby tillhöra Wilone eller inte? Hur styrs byn, finns det egentligen något byråd längre?
I skogen har en sierska haft en syn. Den visar en vågskål. Det är tre uråldriga vägar som möts, vilken ska vinna styrka inatt? Det ryktas om olika riter, ljusa och mörka, som snart ska stå, och om magiska ord och föremål som måste bli funna! Är du ljus eller mörk, eller vad är du egentligen? Det är dags att välja fraktion.
Det finns fortfarande odöda i skogarna. Dessa bör man behandla med respekt, mäktiga som dom är. Att slå på en odöd är att göra sig en evig fiende!
Allmän stämningstext
Det var en vacker försommardag. Just vid den tid på året, då alla grovarbetare hade slutat att glädjas över vinterköldens sorti, och istället förbannade att luften fick dem att svettas så – ack o ve, att det aldrig kunde vara lagom!
- Nä, nu får det vara nog med slavlön och befallningar!
Gruvmästaren lät spaden falla till marken.
- Jag ska söka min lycka på andra stigar, där det guld jag bärgar inte försvinner iväg till adel och käbblande ståthållare!
Sagt och gjort, så fattade gruvmästaren sin hacka, svängde den över yxan och gick till byrådet för att begära uppsägning. Någon i rådet skrattade gott. Men sedan kom flera av de andra gruvarbetarna, i samma ärende. Efterhand förbyttes rådets muntra miner till förskräckelse. Ett par dagar senare hade gruvbrytningen helt stannat upp.
Ulf Handelsman bet på naglarna när han såg hur snabbt kassan sinade… Den gamla gruvan stod sedan övergiven ett par veckor, tills nya lycksökare dök upp. Driften drogs igång igen, men har ännu inte nått upp till samma takt.
Och den gamla gruvmästaren kom inte tillbaka. Han hade till och med valt att lämna Svartby. Tillsammans med många av sina kamrater från gruvan gick han för att slå sig ned på ett ”hederliga ställe” – så hade dom sagt.
Ännu fler hade brutit upp och gett sig av från byn efter att de träffat på den gamla gruvmästaren och hans anhang senare fram på våren. Vad de mötte var nämligen arbetare mer välnärda och definitivt mindre sjaskiga än de flesta mindes dom. Kanske var det värt att slå följe med dessa handlingskraftiga män och kvinnor, de verkade ju kunna ta vara på sig själva!
Andra blev misstänksamma och höll sig på avstånd. Hur hade de egentligen råd med all mat, alla råvaror och kläder, alla persedlar? Allt man såg var ju att de festade och roade sig dagarna i ända…
Bortom bergen i norr, i fjärran riken, ekade stridslarmet. Men det som hände bortom bergen var ju inget som angick Svartbys folk, eller? Och från Wilones huvudstad Wendelein var det fortfarande tyst. Det hade ännu inte kommit några uppgifter om vem som styrde landet, efter att barnlöse Kung Erion dog. Föga anade väl Svartbys folk att tankarna hos de styrande just då var riktade mot dem…
Riksföreståndarinnan Susan De la Gardie stod i tornet till det västra gemaket och blickade ut över den fattigaste delen av Wilones huvudstad. Skymning rådde och lugnet började lägga sig över gatorna, här och där skymtades redan en eld. Snart skulle folket samlas på de små krogarna för att värma sig, spela tärning, dricka och äta, skvallra och slåss – ja och smida ränker mot makthavarna förstås. Hon visste det för hon hade själv varit där. Det var ju där, i fattigkvarteren, som hon hade växt upp.
Susan gäspade.
På många sätt längtade hon tillbaka dit, men hon visste också att det inte tjänade något till, och slog tillbaka tanken. Istället för att drömma var det tid att handla. Medveten om vad som behövde göras vände hon sig om mot de andra i rummet.
Inför åsynen av, den i riket högt vördade, biskop Joseph kände hon ett lätt obehag, men lät sig inte distraheras. Istället vände hon sig till sin riksmarskalk och deklarerade:
- Cavallius Svartby, skall ge oss de rikedomar som vi nu så väl behöver. Sänd genast vår mest älskvärda adel för att se till att det som kommer upp ur gruvorna kommer oss till gagn!
Riksmarskalken bugade sig och försvann bort för att sätta rikets ord i verket. Susan rörde med handen i en gest som sade att även de andra kunde gå. Bara den unga jungfrun blev sittandes kvar, med pennan i handen och nedtecknandes något i en bok. Susan tittade på jungfrun, som då såg upp och deras blickar möttes.
- Svartbys invånare bär mitt liv i sina händer, på flera sätt. Kan jag inte visa på växande rikedom blir jag inte långvarig på tronen. Och det är i deras svarta skog som de tre vägarna möts. Det finns något där, en av de fyra, du vet?
Jungfrun nickade.
- Jag vet, och jag ska göra vad jag kan.
Susan pressade fram ett leende. Sedan vände hon sig åter om, blickade ut emot fattigkvarteren och drömde sig bort.
Mycket långt därifrån, i hjärtat av Pelarbergen, satt den gamla sierskan på en sten i sitt kärr. Det var kav lugnt på platsen, hit lyckades vinden sällan finna sin väg. Den fuktiga luften fylldes av myriader av insekter. Högt upp i trädens lövkronor kunde solstrålarna anas, men de lyckades inte tränga ned genom grenverket till denna plats.
Sierskan slöt ögonen och började mässa. En lätt krusning spreds snart på vattenytan, alldeles i närheten. Vågorna tilltog tills den stilla massan hade förvandlats till ett kokande hav. Först då mässandet upphörde ebbade vågorna ut och en bild framträdde i vattenspegeln. Den gamla lutade sig fram och öppnade sina tokiga ögon:
Och skogsrået hörde hur den gamla mumlade för sig själv: Inatt ska älvorna dansa, det ska gudarna veta…
Eftertext
Sommaren var en tid av ljud och myller i Svartbys skogar, ja och oljud för den delen också…
En dag hade ett dovt muller hörts i skogarna. Det var ljudet utav ett stenras.
Snart var det vida känt bland traktens folk att utbrytarnas gruva hade rasat in. Den gruva som så länge hållits hemlig och som hade skänkt Mira och de andra utbrytarna stora rikedomar, låg nu i ruiner.
Få kände till bakgrunden till vad som hade hänt.
Vissa menade att gruvan var dåligt byggd och att det var en tidsfråga innan något sådant skulle hända. Andra slog bort detta som tomt och elakt prat. Vissa talade om en attack, från rövare. Det lät ju förstås mer troligt. Men bland de gamla på värdshusen gick man längre än så och viskade om en infiltratör och förrädare – detta var ett ”verk av någon på insidan”, så sade man. Men vem var egentligen mäktig nog att rasera en gruva?
Hade det varit trolldom inblandat månne…? Enligt Erik Räv i Svartby var så fallet, och många var de som var beredda att hålla med honom. Herr Räv var ju en man känd för sin klarsynthet, vilken för övrigt hade tagit honom så långt som till en plats i Svartbys byråd. En sådan herre borde ju veta vad han talar om, inte sant?
En tid efter gruvraset hade Mira setts till. Det verkade som att alltsammans hade tagit mycket hårt på henne, för mellan snyftningarna kunde man höra henne mumla om en stor förlust. Men var det verkligen gruvan hon hade menat?
Hon verkade ju alldeles förhäxad.
Vissa hävdade att dom sett henne tillsammans med osaliga andar… ett sådant umgänge var förstås inte smickrande, och inget som anstod en ledare, det tyckte nog de flesta ändå. Snart var därför Mira både fördriven och jagad. Vilket öde!
De osaliga som redan vandrade i skogarna hade dock någon lyckats lura i en fälla och fördriva, vad det verkade, för helt plötsligt var de bara borta.
Måtte de inte bara funnit den där onda staven som de sades leta efter – den som sades kunde dra själen ur en levande!
Alas! Värre öden än Miras fanns det dock.
Tråkigt nog ryktades det om att någon hade blivit instängd i gruvan vid raset. Traktens präster och mystiker bad i hemlighet för att denna själ inte blivit instängd levande. Bland de skriftlärda var det ju känt vad konsekvenserna kunde bli av ett sådant hemsk öde – en lång och utdragen död var bara förnamnet…
Även andra ljud än gruvras hade dock ekat mellan träden i sommarens ljuva tid.
I skogen vrålade svartblodens ledare ut sina order. Det var tid att bygga fort. Många av traktens invånare hade bittert fått erfara detta, då de snärjts i svartblodens fällor och tvingats att arbeta – flera kvällar på rad avlöste skriken slavpiskans snärtljud.
Få hade undkommit för att berätta om denna fruktansvärda behandling. För fler hade det blivit det sista dom upplevde i livet…
Ljudit hade det även gjort då Svartbys vålnad, en krigare i rustning, hade dykt upp till synes från ingenstans och svingat svärdet både högt och lågt.
Tungt hade krigaren fallit, och slutgiltigt trodde givetvis de flesta. Men vad hade egentligen hänt med kroppen? Tore i byrådet förbannade soldaterna för att de brytt sig mer om att släcka törsten efter striden än om att föra den döde till honom…
Nåväl, utbrytarbyn hade rasat med gruvan. Och Svartbys byråd hade utökats med många starka namn – Moa Korp, Felharas, och så den där livsnjutaren, Sol? Hmm, jo, så var det. Det starka bystyret hade återupprättats.
Med all önskvärd tydlighet hade man även förklarat sin självständighet för de adelsmän och diplomater som kom utsända från det stora riket Wilone. På det hela taget verkade beslutet accepteras utav sändebuden. Fast det förstås, vad skulle väl dom kunna göra annat än att packa ihop och ge sig av hemåt igen? Bara Monte, herre av Ing, hade dragit besvärat på mungipan vid denna självständighetsdeklaration.
Nu uppdagades dock ett annat vägskäl – att återuppbygga och stärka den sargade byn, eller att bygga ett skogssamhälle, vilket kanske var vad som passade denna obygd bättre?
- Civilisation är för de som behöver tuktas!
Deklarerade Tore, och lade funderingen åt sidan för tillfället. Säkert skulle han få anledning att återkomma till denna fråga.
Nog var nu inte detta allt av sommarens liv och larm, utan även ett kvinnoskrik hade en dag skurit genom nejden.
Skvallret spred sig snabbt. I en dunkel hednarit vid den gamla gruvan, ryktades det att uråldrig magi hade väckts – till priset av ett kvinnooffer. Detta kunde väl ändå inte vara sant?
Men så kom det uppgifter, oberoende av varandra, ifrån druider och läkekunniga, om att så mycket riktigt var fallet…
Snart vandrade en gammal profetia från mun till mun:
Helande folk utav alla dess slag,
När vägarna mötas så slå er i lag,
Sök för att finna en bruten stav,
Sök för att finna en falnad ring,
Finn magiska ord, att hela dessa ting:
1. Gammalt ord på falnad ring,
Väcker den kraft som somnat in,
Vid rit av ljus, ja godhet stinn
2. Gammalt ord på bruten stav,
Helar den döde utan grav
Vid rit av ondska och av hat
Tre måste dö för att tre ska leva,
En vid var rit, som ingen får fela
Om gammalt ord på vaktad sten,
Ska tända tvillingarnas sken
Återigen ska Jordmåne och Bäckflamma,
Uppå jorden vandra
Väckta utav Askdottir
Vad nu detta handlade om var de läkekunniga förtegna om.
Alven Tarathiel, som såg djupt, gjorde dock klart för de som han talade med att druidernas släkte hade utsatts för en prövning – den hemskaste man kan tänka sig. I nästa stund svartnade blicken på alven och han började muttra för sig själv om bedrägeri och försåt i prövningens spår.
Av Rangnar, som funnits i närheten, kom en lite mer detaljerad beskrivning av vad som hade hänt:
De stod på berget ovanför gruvan. Ljus tändes och de som deltog i ritualen ställde sig i en halvcirkel. Någon skar kvinnan i ett finger, lade henne ned och lät blodet rinna ned på ett fat. Ett halsband lades i blodet och fatet lyftes mot skyn, i åkallande utav någon eller något, Lormloth?
En ring höjdes också, den blänkte likt en stjärna. Men vad som blänkte starkare var dolken som höjdes och stacks i kvinnan. Sedan var allt jag hörde ett skrik, och så var det som om… som om allt blev dimmigt… och jag såg hur dimmorna dansade… runt platsen… som älvor, det var älvor och ur gruvan vällde det gastar!
Här blev Rangnar allt som oftast avbruten. Älvor for med sjukdom och det var inget som folk ville höra talas om. När han sedan berättade att häxor hade varit inblandade, ja då fick de flesta något förmanande i blicken, skrattade, vände på klacken och gick. Fast många kontrollerade därefter en extra gång om dörren var ordentligt reglad, innan man gick och lade sig om nätterna…
Tyra Rot suckade åt misstänksamma blickar och elakt prat. Skogskrogen hade blivit en gemytlig plats, kanske lite för gemytlig? Tänkte hon, och fortsatte att röra i krogens stora kittel.
Bågskyttetävlingar och brottningskamper gick förstås an. Det senare kunde ju till och med vara lite lustigt att bevittna. Mer tvivelaktigt var det med allt ”löst folk”, rövare och tjuvar kunde man även säga, som rörde sig i skogarna.
Ibland tycktes det som att trakten var översvämmad av banditer och bedragare. ”Ägodelar byter ägare oftare än jag byter underkläder” Sa Ulf Handelsman en dag, både bitter och glad. För sanningen var den att stölderna ofta var bra för affärerna. Den som hade breda kontaktnät kunde nämligen få tag på det mesta, till ett rimligt pris dessutom.
Men kanske viktigast av allt – människor verkade dras till platser med stora möjligheter, och Svartby erbjöd sådana, åtminstone för den fingerfärdige…