Rykten och skvaller
Daterat den trettionde dagen i den femte månaden
"Hon lurade av mig allt jag ägde, till och med mina stövlar! Jag varnar er, den kvinnan är inte leka med. Hon snärjer er med sin söta tunga och hypnotiserande blick, sedan tömmer hon era fickor och försvinner kvickt!” 

Daterat den tjugosjätte dagen i den femte månaden
Nånting är definitivt i görningen! Jag har fått höra att alla de norra forten i Wilone ska rustas upp. Varför är det nödvändigt? Inte fruktar väll Ärkehertigen några simpla svartblod? Eller är det något annat han fruktar?
Bara igår fick jag order om att jag skulle förflyttas till fortet Örnen vid Wilones norra gräns. På gränsen till Ukrapa. Vi avmarscherade från Drottningborg för tio dagar sen. När vi kom fram till fortet byggdes det för fullt. Soldater trycktes in i fortet och alla verkade frågande. Det verkar som Wilone rustar för krig!
Daterat den tjugonde dagen i den femte månaden
Vid gott humör var Enöga denne morgon då han redan tidigt på morgonen kom till värdshuset och bad om att få bjuda alla närvarande på ett stop cider och hur kunde denne simple legoknekt helt plötsligt få råd att lägga ut så mycket silver för att kunna bjuda alla. Vart det kom ifrån teg han om med ett hemlighetsfullt leende på läpparna medan ögat lös utav en girig glöd. 

Daterat den nittonde dagen i den femte månaden
I månvarv sex vid blodröd sol skall män förgås
i blod skall ljuset dväljas och bilan falla, när skall 
lärda och rika män befallas?
Ty rättvisan finns alltid där antingen i ord eller i 
död mans blod. 
Tag i akt och läs er själ  
ty rättvisan kommer med slipat svärd.

Så löd det budskap som satt uppspikat på både värdshus, gruvan och fortet, men vad var meningen med detta?

Daterat den sjuttonde dagen i den femte månaden
Att vara spejare är en mycket ensam uppgift, inget som borde vara något problem så länge man kan hålla sig i skymundan och har bågen till hands. Men ensamheten går på förståndet ibland och därför visste Kyran inte vad han skulle tro när han där om natten tyckte sig se hur andarna klev ur träden för att dansa i dimman, dock så var kraftplatsen också en mycket underlig plats. Vad det än var som inträffade så stannade han inte för att ta reda på det utan var snabbt påväg bort till folk igen, vem vet? Kanske höll ensamheten ute i skogen på att gå honom på nerverna ändå?

Daterat den sextonde dagen i den femte månaden
“Mörkret! Mörkret är här!” Utbrast vandraren Halldur plötsligt då han nästan flög upp från den bänk som han tidigare legat och sovit på. De andra gästerna såg underligt på mannen medan en del lade undan sina stop.
“Det är klart det är mörkt, det är ju mitt i natten” Muttrade Ulf till denne medan han serverade en annan gäst ett stop cider. Och visst var det mörkt denna natt, men de flesta verkade fortfarande se på den skärrade Halldur som bara ytterst förvirrad satt kvar, kunde det ligga något i det att denne hade gått för nära Malströmmen?

Daterat den femtonde dagen i den fjärde månaden
Dag som natt ekar hammarslagen över Pelarnejd och det var länge sen man såg Ulf i sitt värdshus. Folk har pratat om att han har blivit besatt, andra om en förbannelse och det enda man har fått ur honom är att bygget måste fortsätta annars drabbas Pelarnejd av något hemskt.... Han har setts bära plank långt in på natten och det verkar vara ett hus som tar form, Trymer hörde honom säga något om ett hus till andarna, andarnas hus...

Daterat den tjugoförsta dagen i den fjärde månaden
”Dödens öga”, sade han förskräckt och svalde. På väggen stirrade målningen mot honom. Snabbt nuddade han vid sin panna och mumlade de heliga orden. ”Varför har andarna fört mig hit? Vad har jag här att göra?” Ljuset i hans lykta hade krympt till en liten stump och det var en bit till lägret. ”Äsch, jag kommer tillbaka imorgon”. Lik så gjorde han, men fann att tecknet på väggen försvunnit.

Daterat den tjugotredje dagen i den fjärde månaden
”Kapten Blerina om jag får be!”, röt den bastanta kvinnan och smällde stopet i bordet. Yngligen ryggade tillbaka bad skamset om ursäkt. Han hade kommit för att be henne om en tjänst, information om en transport som hennes män skulle övervaka, men att börja samtalet med att glömma titlar var ingen bra start. Blerina såg irriterat på honom och han ville helst gå därifrån, men över hennes axel såg han Arix stå lutad mot en av värdshuset väggar och övervaka det hela. Han sträckte på ryggen och skulle precis fråga när plötsligt två av krogens gäster rök ihop och orsakade en himla tumult. Blerina suckade trött men reste sig upp och gick emellan de druckna männen. Varg gav nu upp trots Arix hårda blickar. Han krängde på sig ryggsäcken och rörde sig med raska steg bort nedåt vägen…

Daterat den tjugosjätte dagen i den fjärde månaden
Solkyssta kinder och klargrön blick
Du har gjort mig till en trånande prick
Jag må vara fattig och sliten i kant
Men sjunga det kan jag, det är sant
 
Om jag bjuder på ett stop och min arm till dans
Ger du mig då en ärlig chans
Att visa att jag faktiskt är något att ha
Någon som är riktigt bra
 
När stjärnorna tändas och mörkret faller på
Finns jag med min axel som du på vila få
Jag är en hederlig man säger jag i alla fall
Kom vill du följa med mig under tall’n

/Till en av de fagra pigorna i krogen 

P.S. Den där Ulf är ingenting jämfört med mig.

Daterat den första dagen i den femte månaden
”Jodu, så är det. Jag har själv varit där och talat med en av de stiliga herrarna. Och du skulle ha sett deras kläder! Dyrbart tyg i vackert lila och vitt och blanka stövlar. Jisses, jadu Alvin, det var en syn jag sent kommer att glömma. Och du skulle ha hört deras historier! Jag tror vi allt få ta och gå dit snart igen så att du får se allt med egna ögon. Trots att du ogillar allt som har med Wilone att göra så kommer även du att fascineras av detta.”

Daterat den andra dagen i den femte månaden
Elden sprakade och sände upp gnistor i den mörka natten. Mitt emot Björk satt en ung man som sökt henne om svar. Hon såg honom intensivt i ögonen och han vek inte undan med blicken. Modig, tänkte hon. Med vana fingrar blandade hon korten och lade de sedan i tre högar. När första kortet vändes var det magikern som visades. Den unga mannen satt orörlig. Hon vände upp de resterande korten och såg sedan på honom igen. Det ryckte lite i musklerna kring hans mun, men inte ett ord yttrades. ”Du vandrar med skuggor och dansar på glöd. Vill du ha tillträde till kraften måste du hitta Kraxx. En gåva vore nog på sin plats, hon är inte att leka med.” Den unge mannen reste sig upp, slängde fram ett par silvermynt och försvann sedan bort från platsen

Stämningstext
- Den var stor som en knuten näve! skrek mannen när han kom springande mot värdshuset.
- Vad? Stor som en vad då?
- Ädelstenen! Det kom något ur gruvan som höll i den. Stor som en knytnäve var den!
- Nu har du tittat för djupt i kruset Tore - så stora ädelstenar finns inte!
- Den rasade gruvan... Tore ser skärrad ut. Varelsen, den... Han gömmer ansiktet i händerna och han skakar märkbart.
Folk samlas runt byfyllot som försöker värma sig vid elden.
- Varelsen, gruvan... fortsätter han med rädsla i rösten.
Har gruvan rasat? Vilken varelse? När då? Mumlet i folkhopen ökar i styrka och frågorna blir bara fler och fler.
- Ta dig samman pojk och berätta nu vad som hänt!

Tore hade befunnit sig i närheten av den övergivna gruvan, den som blev förstörd i ett ras för ett år sedan. Numera återstår bara en hög av sten av den men ur den högen hade en varelse kommit med den knytnävsstora stenen i handen.
Den hade väst åt honom: "Du kan inte få den, den måste hittas!"
Sen hade den sett på Tore med sina gulaktiga ögon innan den vänt sig bort och slingrat sig iväg.
Mot slutet av samtalet hade Tores blickar förändrats och genomsyrades nu av girighet.
- Den ädelstenen. Åh, den ädelstenen! Men hur ska jag hitta den?
Blickar utbyttes i folkhopen och det stod snart klart att han inte var den enda som tänkte leta.

Alverna håller rådslag. Skuggbestarna verkar minska i antal, kanske har de helt försvunnit? Men en vind mellan träden viskar om fara. Folk försvinner fortfarande under mystiska omständigheter och mörkeralver har siktats vid malströmmen. Ryktena om mörkervänner i trakten har också tagit ny fart. Någonting är i görningen, men vad?

Ärkehertig Ros av Wilone sitter på sitt slott i Nefanium och kliar sig i skägget. Situationen med Pelarnejd stör honom. Han behöver få kontroll över Pelarnejd. Så att de inte gör något för att provocera svartbloden. Men vem äger marken runt Perlarnejd? Jarhild Guldarm? Nej han dog. Kung Erion ägde marken och den togs hand om av Olof Cavallius. Men även han sägs vara död. Då måste marken tillhöra staten. Någon måste berätta det för folket i Pelarnejd. För nu tror de sig vara en enskild stat. Att de inte behöver betala skatt. Så är inte fallet!
Hotet från Wilone ökar. Rykten säger att Ärkehertigen kommer skicka folk från Wilone till Pelarnejd. Men vad är det han skickar? Är det soldater som ska anfalla Pelarnejd? Är det diplomater som ska förhandla? Eller är det stöd som ska hjälpa till att bygga upp Pelarnejd?

Stämningen i Pelarnejd är orolig. Federationen gör allt de kan för att förbereda sig på vad som än kommer. Men litar Pelarnejds folk på Federationen? Och vad händer om Wilone faktiskt bestämmer sig för att attackera - har Pelarnejd då en chans? Det är hög tid för alla att bestämma vilken sida de står på. Vill du ha Pelarnejd som en fristående stat eller vill du ha ett enat Wilone?

Eftertext

Många kände denna sommar att en värld stod redo att falla. Vissa hörde till och med ett svagt, svagt svallande läte. Ett dån som växte alltmedan knoppar gick i blom. Varifrån detta ödesdigra ljud och denna oroväckande föraning kom, var dock svårt att säga. Kanske sände det en viss oro i Pelarnejds folk, för allt var lugnt, det verkade vara för lugnt för många.

Under ytan började det sakta sjuda, bubbla och sprudla. Var var egentligen Federationen? Och vad blev det av all skatt som drevs in? En dag blev dvärgen i gruvan bestulen på både sin kista med guld och alla kartor över gruvschakten. Sedan den dagen upphörde gruvdriften och guldet sinade sakta i Pelarnejd. När rövare och bedragare började att härja alltför fritt tog Ulf saken i egna händer och började rusta en egen vaktstyrka, kort och gott kallad Vakten. Men se då, blev det genast en väldig fart även på Federationen! Snart fanns det också ett garde. 

Mycket av vad som hände under denna tid, skedde i det dolda. För en dag, som blixt från klar himmel, kom Federationens förnyade självständighetsförklaring samt tillkännagivandet om att man emottog förslag på alternativa styrelseskick. Hertig Loward klev då fram och talade – det hela verkade välplanerat – för hur han själv som Kung över Pelarnejd skulle kunna få trakten att blomstra. Bland annat framhöll Loward goda relationer till Wilone och en Hertig där, som något till hans fördel. Förvånansvärt få röster höjdes emot förslaget. Många nickade och gäspade. Svartblodet Morg tyckte om förslaget på en Kung men ansåg sig däremot själv mer lämplig som den styrande. Så, då Federationens utslag var att folket visst ville se Hertig Loward som Kung, blev Morg arg. Så pass arg blev han att han bad Tryrion att få se Federationens sigill en sista gång, bara för att ta det, stoppa det i munnen, svälja, och sedan storma iväg från platsen. Hertig Loward valdes dock ändå till Kung.

Senare på natten, när den nye Kungen av Pelarnejd vandrade vägen framåt med sina trotjänare – en helerska, en skrivare, två livvakter och ett par vänner – hörde de ett skrik från vägen vid värdshuset. De satte fart ditåt och alla kände i luften att något var fel. Livvakterna utbytte blickar och klargjorde för de andra: "om något händer... Rädda kungen". Kort efter att den sista stavelsen tystnat skar ett skrik genom luften. Raseri blandades med rädsla och smärta. Svartbloden anföll! En utav livvakterna mötte horden medan den andre såg till att släpa en motvillig kung från platsen: "Mitt folk! Jag måste hjälpa mitt folk!" Skrek kungen.

Det sägs att svartbloden tidigare samma kväll hade genomfört en rit där de invigde nya medlemmar i sin klan, Valbat Ash. För att dela perspektiv och livssyn bjöd svartbloden här folk utav annat slag än de själva på resor bortom liv och död. Andra hävdar dock att detta bara är en täckmantel för vad som egentligen hände – svartbloden reste odöda att kämpa för sin sak! Det sägs nämligen att svartblodens trupper anfördes utav en demon vid namn Isthar och en hord av besatta gastar. Det sägs även att en ond magiker under anfallet hördes mässa vid Malströmmen. Även en mörkeralv, som tidigare under dagen blivit inkastad i Malströmmen, stred tillsammans med svartbloden. Denna mörkeralv sades under kvällen ha utdelat onda drömmar till folk i trakten varpå dessa vände sig som besatta och angrep sina vänner, allt för att svartblodens maktövertagande skulle förenklas.

Vad som verkligen hände råder det alltså delade meningar om. Inget tvivel råder dock om att inget stod att stoppa de förargade svartbloden. Deras krigare vällde in och skapade stor förödelse vid värdshuset. När Morg hade intagit platsen sände han genast ut två stycken ulvryttare till fjärran länder med ett meddelande om att Pelarnejd var under Valbat Ash styre och att nya trupper skulle skickas till området.

Samtidigt samlades de få som hade undkommit svartbloden vid Grims läger. Stämningen var bitter då alla visste att det fanns många som blivit tagna till fånga av Morgs undersåtar. Ilskna diskussioner hölls om vad som borde göras och snart tappade Kung Loward tålamodet. “Dess längre tid vi står här dess längre tid plågas folket i Pelarnejd!”. Man började att överlägga. Att skicka konungen till Morg för att finna en diplomatisk lösning var helt uteslutet. Därför fick den unga Vera och en livvakt vandra genom mörkret för att finna Morg medan övriga folket med Kungen förberedde ett ”möte” på platsen där förhandlingarna skulle hållas. Morg förstod snabbt meningen med det som Vera sade om att ”förhandla”. Svartblodet förklarade att han krävde att Loward personligen, med två livvakter, skulle komma till honom om han ville förhandla. Loward gick med på det hela, sökte upp Morg och låg efter en kort överläggning allvarligt skadad på marken. Pelarnejd hade en ny Kung!

Efter en tid med läkande och besinnande sömn möttes Morg och Loward snart igen. Då något mer behärskade båda två. Men stark låg den känsla av att snart utbryter strid, många händer var de som aldrig släppte taget om sina vapen. Efter överläggningar skakade de två hand och folket kunde konstatera ett tronskift. Kungen hette inte Loward eller Morg, utan Loward och Morg. Två kungar således. Detta framkallade en del undran och misstankar men lättnaden av att inte mer blod skulle spillas tystade mångas misstankar om hur denna allians egentligen kom till. Under sig samlade kungarna till ministerium. Snart var val och ministrar tillsattes i för hälsofrågor, folkbildning, relationer och lagar, ja både det ena och det andra. Lagministrarna Uruath ur Valbat Asht och Jon Silverhjälm, satt till långt in på natten och författade med de båda Kungarna de lagar som skulle gälla för det nya riket, vars tillkomst var fläckat av ansenliga mängder blod. Wilonianska ambassaden sände bud hem om att Hertig Loward hade svikit den ursprungliga uppgörelsen, men det sägs att åtminstone något av sändebuden på sin färd råkade ut för en dödlig dos blodsbrist. Samtidigt gör ryktet gällande att Hertig Loward i Wilone numera har berövats sin titel och står anklagad för högförräderi.

Detta var nu inte det enda blod som spilldes i Pelarnejd denna försommar. Det pratas om att någon hade stulit en dolk från Aron Östfarare men att Aron återfunnit dolken. Aron sägs därefter ha sökt upp tjuven och frågat om han om han inte kunde få ge tjuven dolken, fast med eggen först – sagt och gjort! Blod spilldes.

Vid ett annat tillfälle hölls en rit i Andarnas Hus, för att hjälpa Karl att bli av med den mardröm som hemsökt honom 
sedan tidigare i våras. Abraxa sägs ha blivit aggressiv under riten och vildsint börjat hugga mot Karl med en dolk. Blod spilldes. Schamaner översåg dock det hela och kunde snart stilla oron på platsen. Samtidigt hävdar några att dolken som Abraxa använde inte var någon vanlig dolk, och att dess syfte visst rättfärdigade lite blodspillan.

Trots att de såg folkhopen vid vägen valde vännerna att göra vad de kunde för att ritualen skulle genomföras. Allt var iordningställt. Fyra stycken hade de tvingat med. Den mörkeralviska magikern läste skriften och stack sedan en kniv i bröstet på kvinnan de fångat. Längre hinner de dock inte innan folkhopen stormat till platsen och tillfångtagits. Den knivstuckna kvinnan, Elana af Drakenburg, dog i helarnas händer men folket kände sig trygga eftersom mörkervännerna skulle straffas. Rättegång sa folket men hur det sedan blev som det blev tvistar de lärda om. Mörkeralvsmagikern kom undan och med henne den halvalv som de kallade Isthar. Vampyren förlorade sina tänder men efter en stor mängd tårar och listigt manipulerande undkom även han och spred osäkerhet i trakten. En av mörkervännerna avrättades, en såldes av vakterna som slav till khapûlerna och en överlämnades åt mörkeralverna mot att de vaktade henne. Inte många glas senare vandrade de sista två återigen fria. Hur säker var man i skogens mörker egentligen?

Det hade börjat som en hörsägen. Man hade tisslat och tasslat om stenen, den flammande stjärnan. Tveksamt men girigt hade man lyssnat till prat om andeviskningar som kunde leda en på rätt väg. Vem ville inte bli ägare av en ädelsten stor som en knuten näve?
Sen hade anslagen dykt upp - blodiga meddelanden om att jakten var igång. Stenen verkade vandra, steg för steg flyttades den mot ett okänt mål. Två ovärdiga hade funnit stenen men då hade varelsen återigen flyttat den. Fler var de som funnit delar av spåret och belönats med värdefulla ting och en uppmuntran till att fortsätta leta.
Helerskan Lilja hade slutligen hittat den flammande stjärnan på den gamla gravplatsen och inför folket i byn utropades hon av Tryrion som ägare av stenen och ljusets nya väktare. Folket häpnade över stenens storlek men återigen började man viska om den. För vem visste egentligen vad Ljusets väktare var för något? Och vad skulle hindra rövare och tjuvar nu när alla visste vem som hade stenen?

Eulalia Månskira vaknade av att något strök fram över hennes kind. Vad var det? Hmm, kunde det vara en... en vindpust! Eulalia häpnade. Tidsåldrar hade kommit och gått sedan hon, väktare utav sten, senast kände vinden smeka, vattnet strila och elden bränna. Vad hände egentligen? Väktaren skärpte med ens sina sinnen. För sitt inre såg Eulalia hur folk ur hennes eget skrå samlades i Andarnas Hus för att upprätta balans och stävja magins härjningar. Medan Eulalia sakta löstes från sin förbannelse såg hon hur Dahlia förrättade den urgamla sommarnattsmässan och hon kände hur de onda drömmarna skingrades.

Magin balanserades. Zorin fördrevs. Världens fundament skakade.

Samtidigt vid Malströmmen steg omskapandets mästare fram.  Tillsammans med anden ur Stjärnvakten samlades en kraft som fick himlen att mullra. Ambras hov åkallade Val´Udor och gudomen hörsammade. I en ytterlig och slutlig dyrkan helgades Val´Udor utav Ambras hov. Friherrinan av Emira läste De Stumma Orden och försvann sedan bort. Jägaren De´Ril förrättade offer. Greven och vågmästaren samtyckte. Val´Udor nickade respektfullt och steg ned i strömmens djup. Det var i denna stund som Siv Karlsdotter rusade fram och sände världens fjärde elementet i strömvirveln. Så kom det sig att Tárandírs ord åter var gällande:

En port var så rest. Av ögon prydd glest.

Buicheven ryckte till och rusade upp. Allt kändes tomt. Vilken tystnad! Var Val´Udor borta? Vad hade gått fel? Han hade ju visat Val´Udor att lögnen var där. Hennes ögon hade svartnat – hon hade sett! Ändock hade gudomen böjt sig för hovets vilja. Buicheven förbannade sig själv för att han inte stoppat denna rit.

Men nu var inte tid att att tänka. Marken skakade och världen rasade. Den dolda kraftens ljus strömmade upp ur berget. Malströmmen föll ihop. Zorin var förpassad. Val´Udor överkommen. Och Ambras hov hade gjort sitt. Andarna gick åter i sten och försvann ur tid och rum. Blott Andreths Känsla dröjde sig kvar i världen.

Vad innebar det att Malströmmen rasade in? Att hovet var borta? Var världen i fall?

I en skogsglänta fylld utav skymningsljuset samlades älvfolk, alver och andra för plantera något. Små frön var det. Frön som skulle ligga och vila, under lång lång tid. Tills de gamla pelarna vittrat. Långt efter att världen hade fallit. Bara för att så, när förhållandena återigen var de rätta, spricka ut, slå rot, och lyfta mot skyarna en ny värld. Den som lyssnar mellan träden kan höra deras mässande i sommarnatten:

- Mod! Fred! Frihet! Kärlek! Kraft! Sammanhållning! Styrka!

Azaléa, Anundín, Andreth och Anur såg hur Abraxa planterade de sju fröna. Stormsång trollband gläntan med sin dans och Du välsignade fröna med ett livs kraft.

Azaléa log.