Den segrande varelsen nedsteg i mörkret och mässandet upphörde omedelbart. Häxan som hade hållit i ritualen rafsade snabbt ihop sina saker och skyndade bort mellan träden. Kvar blev en tystnad som skar genom natten. Alla de nyfikna som hade samlats runt gruvhålet spetsade öronen, till och med vättarna. Något naglade fast deras uppmärksamhet. Det var blott ett stilla, dovt bultande som letade sig upp ur gruvans djupa gångar…dunk…dunk…dunk…dunk…du…

Så upphörde bultandet, och det blev tyst, så tyst…

Tills allt slutligen brast.

Från grottans svarta djup steg först ett gällt skri, så fasansfullt att det fick de nyfikna att kasta sig till marken och vrida sig i plågor. Alla greps de av en önskan om att fly men de kunde inte förmå sig själva att göra det. Sedan spreds från gruvan ett starkt, vitt skensom förblindade allt levande för en kort stund. Därefter började marken skälva häftigt, som om jordens inre hade exploderat. Från himlen hördes ett brak varpå blixtarna började regna ned från skyarna. De tände eldar i skogen som sken ikapp med portens ljust, den port som utvidgades tills ingen längre kunde förstå dess omfattning. Världen skälvde i sina fundament, pelare rasade, marken skakade – allting förebådandes en ny tid, skymningen.

De sovande vred sig oroligt i sina bäddar. De många lägereldarnas vakter ryste alla till i sin ensamhet. Alvernas konungar fylldes av olust och tusenåriga kval. Svartbloden kröp sakta tillbaka mot sina hålor… Inom allt levande växte nu insikten om det fasansfulla – hjärtat hade brustit.

Hos Svartbys människor gjorde sig väpnaren Eskils ord påminda:

En ska bära Ánundíns tanke och äntra grottan, men inte återvända förrän världen har börjat rämna…

Snart hemsöktes skogarna kring Svartby av mörka varelser. Skepnader i svarta kåpor svepte genom bygden. De rörde sig som skuggor och väste fram sina ord. Med sin kyla naglade de fast byborna. Rykten spreds om mörka riter till dunkla makters ära. Barn försvann och återfanns aldrig. Från Wilones huvudstad var det tyst, men så hade också Cavallius stängt provinsens gränser i, vad man trodde, hopp om att stänga sjukdomen ute. På det lilla värdshuset viskades det om en ny makt. Från mun till mun spreds orden som gjorde de flesta illa till mods: en död utan liv hade uppstigit, Demagogen.

Eftertext

Allt var svart, men Vidar kunde åter känna den ljuva smaken av frisk luft. Med varje andetag vädrades gammal unken luft ut och sömnen gav vika. Då han åter slog upp ögonen möttes hans blick av vårsolens strålar. Han ruskade lätt på huvudet och kunde känna den sista av sömnens slöjor glida av honom, som en slutlig bekräftelse på att dvalan äntligen var över. En natt, en hel natt hade det tagit för honom att vakna till, det fick han höra i efterhand. 

Någon ropade i närheten: de vaknar, de sjuka vaknar, sjukdomen är botad!

Snart var stor uppståndelse i byarna, i skogen ekade skratten. Man hade lyckats med att bota sjukdomen. Nu var tid för fest.

Men jägarna Wrynn och Rangar tittade på varandra och rynkade ögonbrynen. De kunde inte riktigt leva sig in i uppståndelsen då det som hade hänt tycktes aningen slumpartat, enligt dom. När ritualen skulle stå hade det sett ut som att inga halsband fanns tillgängliga. I ett skälvande ögonblick hängde världens öde i en skör tråd.

Men så plötsligt hade den svarte anden stått där, vid gruvan, och överräckt några utav halsbanden till vålnaden, två stycken. Genast kände de närvarande hur magiska krafter sammanstrålade vid öppningen in i berget – till mångas glädje, till andras förtret.

För djupt in i storskogens innersta gömma, i en annan grotta, kände någon annan vad som hände och vrålade utav vrede. Den svarte anden hade övergivit sin sak och förrått sin skapare, det borde inte ha varit möjligt. Det dröjde inte länge innan schamanerna vallfärdade till platsen och en stor rit hölls, en förbannelse lades.

Men även ritualen vid gruvan genomfördes. 

I sista stund hade den fjäre klivit fram. Det fjärde elementet, det som varit dolt under så lång tid i släkten Rots förvar, hade nu åter sett dagens ljus, ja och nattens mörker förstås. Ungmön som bar elementet följde vålnaden in i gruvan, tillsammans med den svarta anden och dennes följeslagare. Ut hade följeslagaren rusat splittrad, löpande på alla fyra och ylandes som en varg. Ja, det var vad folk sade i varje fall...

Men även ungmön återvände och hon sades söka en varg, för att befalla den.

Bakom henne, sett från ett annat håll, stod vindarnas valv. De gistna portarna hade rasat in och kraften hade frigjorts.

Efter ritualen skingrades folksamlingen.

Men kanske var det någon som hörde de dämpade skrik som framåt småtimmarna steg upp ur gruvöppningen. Det var någons smärta som steg i takt med skriken.

På en mörk plats, någonstans långt, långt borta men ändå nära, lyste ett isblått sken upp den karga marken. Där brann en varelse i magiska eldar, som ett straff. 

- Var är elementen?

- De försvann, försvann! Kraften spred dom, inte jag, och jag kan inte trotsa kraften. Men se, jag botade ju er!

- Du skulle föra dom till mig, brinn nu, brinn!

De ohyggliga skriken varade natten igenom. Och när varelsen släpade sig upp och ut ur gruvan nästkommande dag, var den mycket, mycket trött – men även svedd, i både själ och sinne.

Det hade kommit att bli förbannelsens natt, ty fler hade drabbats. Tjuvarna dök aldrig upp till sitt möte, och de skulle de få betala dyrt för. De var nu bundna av den lilla tråden som steg från deras hjässor och upp emot himmelen, men den lilla tråden var inte längre en tråd, utan en kedja.

Magikerna däremot hade kämpat väl. De förberedde sig på bästa sätt och kom till portalen i gott skick. Små ljus fladdrade i kvällsbrisen och lyste upp portalen redan då de anlände. Efteråt skrev Thorvald i sin logg: 

En mörk skugga syns plötsligt svepa sakta fram mellan stammarna. Paladinen helgar genast marken i en förberedelse för strid, men skuggan ryggar inte tillbaka, utan rör sig närmare. Fasans kyla kröp in i sinnet hos oss, de närvarande.

Tystnaden var absolut när vålnaden andas fram sina ord: Magiker, stig fram! 

Så det är vad saken gällde. Ella och Johan tog ett kliv framåt. Johan klev in i den gamla gruvan först. Ut kom han snart springandes, frenetiskt kämpandes mot fiender som bara han kunde se. Därefter var han förlorad för resten utav natten.

För Ella verkar det att gå bättre, fast hon såg aningen sorgsen ut kom hon i varje fall åter som sig själv, vad det verkar. 

Förbannad vare denna gruva, jag förstår inte varför våra magiker ska envisas med att söka sig till en plats med ett sådant rykte, men det är kanske inte för mig att förstå. 

Solens Söner, Keabard, Vochald, vampyren, alverna och vålnaden – alla var de förlorare. Den svarta anden hade vunnit dragkampen om halsbanden och mycket makt med den. Men ett halsband hade inte dykt upp till ritualen och därför var det ännu en av portarna i vindarnas valv som bar i sina fästen. 

Anundíns tanke gick åter från mun till mun och elementet var på vandring, Anurs vilja skulle också råda, men Andreth; Andreths känsla var fortfarande fjättrad – än så länge, det vill säga.