Under sommaren har det skett en återgång till naturen för många människor. Handeln med Wilone har i stort sett upphört och man får istället i större utsträckning än tidigare ta del av vad skogen har att erbjuda.

I de stora rikenas frånvaro har även mindre handelsbolag vunnit makt i trakten. Detta borgar för konkurren, och vem vet, sänkta priser?

Magins inflytande och roll i Pelarnejd diskuteras allt flitigare. Samtidigt som Magikerna är på vandring så ryktas det om hemliga sällskap som slutit samman för att agera motvikt, ja rentav motarbeta magikern. Något ligger i luften, kan det vara en konfrontation och Kraftmätning på gång?

Ruinerna av en uråldrig, magisk kyrka har återfunnits. Folk pratar om kyrkoruinen som en skräckens boning, en utav de mörkaste platserna i världen. Men där sägs även finnas en väldig skatt, vaktad av de döda. Frågan är om någon är modig nog att söka skatten?

Det finns fortfarande odöda i skogarna. Dessa bör man behandla med respekt, mäktiga som dom är. Att slå på en odöd är att göra sig en evig fiende! 

Nu fick det vara nog med frågor om vad det var som hade hänt. Druiden Tarathiel drämmer stopet i bordet och ställer sig upp för att tala klarspråk med krogens nattgäster. Många ögonbryn höjs, det blir tyst och alven tar till orda:

Om magin vore en varelse, en kropp, så har denna kropp länge varit sårad. Så hände något i midsommartid. Druider lade sina helande händer på den sårade kroppen och kraften fick såren att sluta sig.

Det är tyst en stund.

Sedan hurrar någon, varpå andra hänger på. Snart är stor fest, många glädjs och firar att den gamla gruva nu har blivit renad.

Tarathiel tittar långt och länge bort, blicken blir frånvarande tills en överförfriskad väpnare kommer och ger alven en rejäl dunk i ryggen.

- Som tack för allt! Nu kanske vi slipper alla dessa hopkok och häxerier. 

Tarathiel svarar inte. Alven känner hur något skär igenom honom, en rubbning. Det är som om en uråldrig fiende har vaknat och givit sig till känna.

”Svartkonst” mumlar han, för att sedan komma till sans och storma ut från krogen.

Tyra Rot tar ett par steg från elden och tittar efter alven. Vilket besynnerligt beteende! Då dammet lägger sig ser hon en bit av ett pergament på marken. Hon böjer sig ned och lyfter upp pappret i ljuset:

Greve Ternis dagbok, 

Jag vaknar med samma dröm för trejde natten i följd. Ett rum så kalt, utan dörrar, utan fönster, utan minsta öppning. Väggarna sluter sig runt omkring mig. Något förvrider sinnet på mig, jag är så säker på att jag aldrig kan ta mig ut. 

Usch så hemskt det låter.

Fast Terni, är inte det namnet bekant funderar Tyra? Ivanja borde vet mer angående detta, tänker pigan. Ett annat namn dyker också upp i hennes inre, och en bild som hennes mormor visade en gång – en karta över Azaléas katedral.

Det finns en koppling. Men värdshuspigan hinner inte mer än tänka tanken innan hon blir avbruten av någon som ropar efter mera mat. Papperslappen slinker ned innanför klänningstyget. 

På en dunkel plats, djupare in i skogen brinner facklor i takt med stjärnorna. Det fräser från ett köttstycke som hänger i värmen ovanför eldstaden. Mörka skepnader syns i utkanten av ljuscirkeln. Något överräcks, men endast ett fåtal ord slipper ut i natten:

- Magikerna ska dö. 

Fåglarna, träden och berget hör. 

Längre bort mellan träden står Ewolet Morgonljus skakad och uppjagad, medan bilderna av vad hon sett tynar i hennes inre. ”Människor..” muttrar hon medan hon stampar omkring.

Efter en stund av meningslöst stampande sätter hon sig igen. Hon har sett någon befrias ur sina bojor, inte ur någon vanlig fängelsehåla utan genom och ur magi. Och hon har sett vad detta kommer göra med Svartby. 

Det är redan många som har en åsikt om magiutövning. Många tycker om det, skogarna är fulla av magiska varelser, andra ställer sig likgiltiga och vissa, de hatar. Alla har sin egen relation till magi och alla kommer de snart tvingas välja. Hon har sett en enda händelse bli för mycket för folket i Pelarbergen. Hon kan inte låta bli att fascineras av hur starkt man kan hata samtidigt som hon skräms av vad folken i Pelarbergen är beredda att göra mot sig själva, för att, få rätt? För att vinna? Det som skrämmer henne mest är insikten att hon inget kan göra, som barn måste de få känna hatet fylla dem innan de kan sansa sig igen. Allt hon kan göra är att hoppas att de gör det i tid. 

Naturen och mystiken trängde sig verkligen på.

Mycket är det som har hänt i sommartid som driver människorna närmare skogen, så långt utan alvers och orchers protester. Nä värst var istället de vilda djuren.

Vargarna har under sommaren letat sig allt närmare skogsfolkens boningar. Boskap har försvunnit och men vet ni vad, det sägs även stryka omkring folk som har gett sig i lag med bestarna! 

Thorvald Tomtstop har till och med pratat om varulvar, och det är en aktad man. Många minns med besten som sprang upp ur gruvan för ett halv solvarv sedan, kan det finnas ett samband tro?
För att finna råd söker Torvald en dag upp Johan, av Grå Vägens Följe. ”Jag vet inte jag om det finns något samband, men jag känner att det är tid för rit och kanske kan jag ställa frågan till andra där”.

-          Hålla rit? Undrar Torvald.

-          Ja, mellan oss två nu, det finns någon som vill göra sig fri. Zorin, besten.

Fingal och Phelot lyssnar uppmärksamt och nickar mot varandra då de hör bestens namn nämnas. Intressant, mycket intressant.

Sommarens strålar hade värmt ansiktena hos de lyckliga män och kvinnor som befann sig i Svartby. Efter att Byrådet kommit fram till att säga upp kontakten med Wilone hade en lättnad spridigt sig bland männen och kvinnorna i byn. Det var som en tung sten som full av deras bröst, och även om ingen riktig kunde sätta fingret på varför så antog man att det var som man brukade säga – Ovissheten tär på själen.

Men vartefter sommaren gick mot höst byttes åter glädje mot ovisshet, för nu när provinsen var fristående hade matleveranserna från Wilone upphört och när man nu skulle behöva hamstra för vintern, var inte bär och frukt så mycket att stoppa i burkar. Följderna var att man började flytta ut i skogen och sprida ut sig mer, många kom att leva av jakt och liknande. 

Byrådet lät kalla till ett krismöte och efter att ha lagt alla fakta på bordet insåg man sanningen, Svartby hade upphört. Den plats där byn hade legat var nu mer bara en samlingsplats för förbiresande. Man lät överlägga faktumen och insåg att man nu var tvungna att göra en omreglering i maktregimen, man kunde inte längre kalla det för svartby, då namnet var uppenbart helt missledande. Och utan by, kunde det inte vara ett byråd? Man lät bestämma att Provinsen nu mer skulle fungera som ett skogsamhälle, eller som en viss livsfilosof utryckte det:

- En enorm stad med få hus.

Därför fick nu byrådet kallas för ”Federationen” som numera sammanslöt vid ett träd i skogen. Dessutom fick nu området sitt namn, Pelarnejd, en provins för sig. Och när alla dessa problem om namn och liknade lagts åt sidan återstod fortfarande de stora problemen. Som fristående Provins stod man utanför landets nåd, och alla fruktade ju vad som skulle kunna hända nu när mat och resurs leveranserna avstannade och ingen längre försåg bygden med Lag och Ordning.

Då kom ett förslag fram till byrådet, från okänd ort. Gruvfraktionen hade gått med på att som tack för att de kunde bruka marken i provinsen se till att matflödet fortsatte till trakten. Men eftersom de hört rykten om att ett flertal andra bolag tagit chansen att lirka sig in i området skulle de låta sända en Administratör från fraktionen, som skulle upprätta ordningen, det ryktades även om att de kanske skulle bistå med några av sina egna specialtränade vakter, som annars bara brukades vid transporter.

Detta möttes mycket positivt i rådet, och folket runt om fick åter känna glädjens rus nu när de tycktes stå under skyddet av Gruvfraktionen, den ända frågan var hur länge det skulle vara om de andra Bolagens viljor var större, eller om de hade svart mjöl i påsen, och tänk om Wilone sa i mot!

Eftertext

Vita ljuslågor fladdrade uppe på den stora, kala hällen där urberget bröt fram i dagen. Tuva tryckte sig mot blåbärsriset i ett försök att dölja sin figur. Men de nyfikna ögonen kunde hon inte kontrollera, de lyfte hennes huvud upp över riset. Tillräckligt kamouflerad och värt risken, tänkte hon. Tänk om detta var stunden! Tänk om det var nu det skulle ske? 

Hon avbröts i sin tankegång av  en skugga som uppenbarde sig på avstånd. En rysning gick genom den unga kvinnans kropp, det var som om skuggan svävade en tvärhand över marken. Detta var inget av skogens väsen, tvärtom – detta luktade död. 

Ett gott tecken ändå, och trots att Tuvas instinkter skrek åt henne att springa satt hon kvar. Om Zorins ankomst hägrade var det inget hon ville missa. Tänk om katedralens klockor snart skulle ringa in!?

Uppe på hällen svepte skuggan fram mellan ljuspunkterna och som på en given signal strömmade fler skepnader till platsen. En reste sig ett stenkast bort där den suttit dold mellan två stora block.  ”Magiker”, hörde Tuva sig själv viska. De nyanlända satte sig ned på berghällen och började mässa. Snart spreds viskningarna och rop ut i natten, rösterna växte allteftersom och stämningen blev alltmer laddad. Så såg hon det. Ur intet steg en mörk främling i kåpa, plötsligt var den bara där. Ett halsband och en ring glimmade i månens sken. Det rådde ingen tvekan om att varelsens uppenbarelse hade kommit som en överraskning för de andra på hällen. Den svarta skuggan skrek och försökte mota bort munken och samtidigt fullborda riten. Nerifrån landsvägen hörde Tuva hur folk började samlas och skandera slagord, det vanliga folket gjorde gemensam sak och samlade till uppbåd mot mystikerna.

  

Hastigt reste sig Tuva, glad över att ha fått se det hon hade hoppats få se och med tankar om att snabbast möjligt försvinna bort från platsen. Men så fann hon sig själv paralyserad av en mäktig blixt – bakom henne steg en glödande ljuspelare ur berget och upp mot himmelen. Ett gällt, hjärtskärrande skri skar genom natten och verkade aldrig vilja sluta eka mellan trädstammarna. Tuva vände sig om lagom för att se hur den svarta skuggan genomborrades utav pelaren av ljus – varelsen knuffade andra ur ljusringen, men vacklade till slut själv, förlorade balansen och rasade likt ett bylte till marken. Det livlösa byltet rullade ut ur ljuset och nedför slänten tills den slog emot en sten, där förblev den liggandes. 

Sedan var det som om allt kulminerade, berget skakade och en tyst explosion sände sin chockvåg ut från platsen. Tuva kastades ned bland mossa och stenar tillsammans med en krypande och skavande tystnad. Något fruktansvärt hade hänt. Vad var det magikerna hade ropat – var det ”malström”? Så fort Tuva återfick fattningen var hon uppe på fötter. Hon väntade inte på att de som överlevt kvällens händelse skulle resa sig, utan rusade för allt vad hon var värd bort över stock och sten. 

Zalazh låg utmattad nedanför berghällen och kippade efter andan. Platsen där magikernas rit hållits var förbannad, men vem vågade sig på något sådant? Inom sig kunde vålnaden känna sanningen bränna. Förintelsen ryckte närmare, han försvagades. Kunde detta vara Zorins verk? Inte troligt, men det gällde att vara på sin vakt. Denna plats, Pelarnejd som varelserna här kallade den, hade visat sig mer dödlig än vålnad någonsin hade kunnat ana. För första gången på länge kändes allt brådskande.

Det hände mycket i Pelarnejds sensommar. 

En ny krog hade slagit upp sina portar. Kanske var maten lika osmaklig som de många enfaldiga rykten som spreds ifrån platsen. Inte konstigt med tanke på hur mycket patrask som dras till den krogen, tänkte Torvald och sänkte sitt stop med Ulfs goda cider. Den nya rörelsen verkade dock gå bra, fast vanligt folk gjorde säkrast i att hålla sig undan. 

Ett tillrest handelssällskap från Jiblowi, Siden och Säkerhet, fick erfara ett blodigt nederlag, då de bofasta ansåg att utbölingar hade gjort anspråk på alldeles för mycket och helt utan täckning. 

Men allt som hände i Pelarnejd var nu inte otäckt. Tvärtom, det mesta var vackert – som då Gryningen och Skymning uppenbarade sig i ett skogsbryn, vad för väsen var detta? Glädjande var även att Furst Henrik ingick ett avtal med Federation i Pelarnejd, det betydde att det fanns åtminstone ett vänskapligt band mellan Wilone och Pelarnejds utmarker – det kunde bli viktigt framöver!  Glädjande var också att svartblod och människor verkade stå på bättre fot än någonsin tidigare. Tänk vilken frid som ändå rådde i det lilla!

Otäckt var det dock när Erik Räv mötte sin död, i vad som verkade vara ett vansinnesdåd och en personlig vendetta. Detta efter att han försökt göra sig fri från banden till en gammal vän. Med Herr Rävs bortgång sviktade även magimotståndet betänkligt, åtminstone det som visades utåt. 

Om Erik Räv hade varit en av förgrundsgestalterna i magimotståndet, så vem styrde egentligen över magin? Alltsomoftast verkade den där ”skuggan” inblandad. Fast det förstås, varför hade egentligen Tore Demonbane smugit omkring vid gruvan den kväll när magikerna samlades för att möta prövningar och vinna nya krafter? 

Det var något underligt med den där Tore, tyckte många, fast det i själva verket bara var en utav störningar, rubbningar, revor som skar genom Pelarnejd. På det hela taget var dock de flesta överrens om att Tore och Federationen gjorde ett gott jobb. Förutom med fortet förstås – inte mycket hade hänt sedan leveranserna av plank upphört då ett vattenhjul havererade på sågen en sommardag. Varför inte bara ordna det! Rör smeden Isak, skulle det vara så svårt? 

Fortet var något som efterfrågades, för bland folk i trakten blev det nämligen allt svårare att slå bort de påstridiga ryktena om ett yttre angrepp som var att vänta inom en snar framtid.

Medan vissa oroade sig för bygdens välmående, sprang andra omkring och jagade skatter. Och så i ”magiska katedraler” dessutom, byggnader som inte ”syntes”. Befängt, muttrade bagaren Percey, tills han fick se en utav de stenar som en sjöman ur Stormögas Brödraskap bar på – större och vackrare ädelsten han aldrig någonsin skådat! 

”Jojomen”, nickade sjömannen och vred trekantshatten till rätta, ”denna skatt är rättmätigen min efter alla de hårda prövningar som jag fick utstå i den magiska katedralen, dessutom jagad av en odöd munk!”. 

Munken, vem var egentligen denna munk? Plötsligt hade han bara varit där, förpestandes tillvaron. Tyra drog ett likhetstecken mellan Zorin och Grever Nikanor Terni. Detta baserat på vad hon läst i Greve Ternis dagbok:

Utdrag ur Greve Ternis dagbok, 
Jag vaknar med samma dröm för trejde natten i följd. Ett rum så kallt, utan dörrar, utan fönster, utan minsta öppning. Väggarna sluter sig runt omkring mig. Något förvrider sinnet på mig, jag är så säker på att jag aldrig kan ta mig ut. 

100 nätter med samma dröm. Jag räds sömnen som jag som liten pojk var rädd för att förlora min familj. De läkekunniga har givit mig rådet att förbli sängliggandes tills plågan ger med sig.

Idag såg jag mig själv i spegeln för första gånge på länge. Ögonhålorna har sjunkit in. Jag är skuggan av mitt forna jag. Fast jag mår sämre än någonsin beslutade jag mig för att skicka bort mina tjänare. Jag tål inte att dom ser vad jag såg i spegeln idag. 200 nätter med samma dröm.

721:a natten med samma dröm. Synerna glider ihop. Så fort jag sluter ögonen ser jag rummet klart. I vaket tillstånd påminner mig allt jag ser, doftar, hör om rummet.

937:a natten med samma dröm. Jag stänger ute ljuset, det skär i mitt sinne. Jag hör skrik utanför, grevskapet faller.  

1114:e natten. Jag har inte skrivit på 73:e dagar. Jag vet inte om jag har varit vaken på 73 dagar. Jag hör någon, en röst kallar på mig. 

1216:e natten. Jag trodde att jag skickat bort mina tjänare men fann Aida död vid min säng. Han bar bitmärken efter någons käftar. Hela rummet är fläckat av blod. 

1313:e natten. Azaléa, Azaléa kallar på mig. Jag går nu. 

Och så mindes Tyra förstås vad Gammgumman Rot hade berättat för henne – att Terni varit Greve och Tyrann över det det magiska och sedan länge glömda skymningsriket Ambra. Men var hade egentligen detta rike legat? Och vad innebar det att munken nu hade befriats? Och framförallt, vem var att beskylla för att detta hade skett?

Skuggan förmodligen. Och i dennes spår, andra magiker – Aron Östfarare, Loward, Melwa, Gavin, Johan Eriksson... Det sägs att några utav dem var dödsfiender. Vad skogens invånare märkte var att det blev ett helvetes liv varje gång magikerna samlades. 

Men säg den natt som varar för alltid, säg den ondska som inte har en svaghet. Så kom det sig att ödet tog, eller tvingades ta, en oväntad vändning. Det sägs att det var en ung kvinna som gjorde denna glädjens dag. Trött hemsökelsen tog hon saken i egna händer och sökte sig nattetid till den gamla gruvan. Väl där mötte hon skuggan och utan rädsla kämpade hon rakryggat mot besten intill gryningen, då fienden slutligen föll. Hänförd utav sin egen kraftuppvisning tvingade hon skuggan till underkastelse och manade den svarta vålnaden att brinna i magiska eldar. Så gick det till då Zalazh, den vita eldens magiker och tredje vägens bärare, fördrevs och förintades. 

Kvar blev ett mäktigt tomrum, ett hålrum för kaoset att fylla. Den som lyssnade riktigt noggrant den natten kunde höra hur dödskriet blandades med ett elakt skratt. I det mörkaste av bergrum vädrade Val´Udor förruttnelsens luft och kände döden vända åter. Nu var tid att uppstiga.