Lajv - I Skuggan av Pelarberget - Världen - Historian

You are here: I Skuggan av Pelarberget > Världen > Historian > Auralernas gåta

Auralernas gåta

Rykten och skvaller

Daterat den trettonde dagen i den andra månaden
Maria, pigan på Ulfs värdshus, hörs allt oftare klaga över ryggont och det är många som har hört Ulf skälla på henne för att hon sover allt för länge om mornarna. Hur länge kommer hon orka jobba med sin extra börda?

Daterat den nittonde dagen i den andra månaden
"Jag har hittat det!" skrek han uppspelt. Hon kom springandes genom blåbärsriset med kjolstyget fladdrande kring benen. Flämtande sjönk hon ner på knä bredvid sin vän som ivrigt bad om nyckeln. Snabbt halade hon fram den vackert utsirade silvernyckeln och gav den till honom. Som med darriga händer öppnade skrinet...

Daterat den tjugosjunde dagen i den andra månaden
Trots den stränga kylan och det ideliga snöandet så har en stadig ström av män och kvinnor strömmat till och från vändplanen, platsen
där Legion 13 haft sitt högkvarter. Legionen har förberett sig för något, vapen har slipats, rekryter tränats och rustningar blivit smidda. Samma dag som nyheter om att handelskaravaner börjat röra på sig, deklarerade Lostarin inför byn att Legionen skulle marchera ut
och så bara över en dag så var legionen borta och deras påbörjade högkvarter stod tomt.

Några dagar senare kom det en man till Ulfs värdshus. Ulf bjöd honom på ett krus och frågade hur det var med honom. När man till slut fick honom att tala så berättade han om den hemska vålnaden han sett i det tomma lägret efter Legionen. Mannen var varken den första eller den sista som påstått att något hemsöker det tomma lägret.

Daterat den åttonde dagen i den tredje månaden
“Stor och svart var den och den glodde rakt på mig med sina röda ögon, dess horn var enorma och rök bolmade ut från dess nos” hörs den fulle jägaren Egil säga innan han får ett snäsigt svar på tal.
“Det där hittar du bara på, du såg den ju knappt! Inte ens jag såg den ordentligt, bara att den strök omkring i skuggorna runt fortet. Men en sak har du rätt i. Den var stor” sade Egils följeslagare och jägaren Eifilei med fundersam blick.

Huruvida de två jägarna talar sanning eller ej så är den bara en sak som är säkert och det är att det är något som dväljs ute i mörkret runt fortet på kvällarna, när mörkret slagit in.

Daterat den åttonde dagen i den tredje månaden
“En flöjt spelar djupt nere i tunnlarna och många av mina kamrater har hört ett kallt kvinnoskratt bakom sig när de skall till att gå ned i den nya tunneln, jag säger er mina vänner det är av ondo. Vi skulle inte grävt djupare i gruvan. Vi borde stannat där vi var. Jag såg henne själv här om dagen, vitklädd och grym och med sitt kalla hånskratt” fick Molgrats ur sig innan han slängde upp packningen på ryggen för att påbörja sin vandring bort från Pelarnejd.

Daterat den åttonde dagen i den tredje månaden
“Ssscchh! Tyst med dig innan han ser oss! viskade Teim medan han hukade sig bakom buskarna och såg vad som hände, såg hur den svartklädde skepnaden släppte iväg ytterligare en duva med bud.
“Vad skall vi göra Teim? Skall vi tala om för någon?” svarade den nervösa vännen Einar som låg nere i gräset och nu kunde se hur den svartklädde gav sig av.
“Är du inte klok! Och själva bli anklagade för att vara spioner? Nej vi har inte sett något och det här har aldrig inträffat! Förstått?” Snäste han medan vännen nickade.
Oturligt nog hade de inte räknat med skvallerkärringen Hulda som sett exakt samma sak som dem...

Daterat den tjugofemte dagen i den tredje månaden
Långsamt släpper vintern sitt hårda grepp om skogen, återigen blir dagarna längre och solen ger lite värme. Legionen har gett sig av men Tryrion, legionens representant i Federationen/byrådet har stannat kvar. De som sett honom under vintern har tyckt sig se att han varit mitt uppe i återhämtningen efter någon åkomma. Men de som sett honom mer nyligen har sagt att han inte blivit bättre utan snarare tvärtom.

Daterat den tjugonionde dagen i den tredje månaden
Hakvin skulle samla kvistar att göda sin eld med, alla skarpa ljud gjorde att han ryckte till tack vare det han hört talas om i skogarna. Att folk försvunnit när de gått ensamma och i enstaka fall har inte ens sällskap hjälpt. Få har haft turen att komma tillbaka, ofta djupt skärrade, panikslagna och halvt lemlästade.
Medans andra inte kommit tillbaka alls, det senaste som kunnats höras ifrån dem är deras skrik medans de släpats in djupare i skogen under grymtningar, gruff och brutala skratt.
Med detta i tanken så önskar han att han inbillar sig när han hör gutturala ljud och rop ifrån en närliggande glänta, det verkar vara en eld med skepnader som dansar runt den. Hakvin samlar allt sitt mod och greppar hårt om sin vedyxa när han sakta smyger närmare för att undersöka vad dessa skepnader verkar ha för sig. Det är en eld i mitten av gläntan som omges utav dansande grymtande skepnader, framför elden verkar ett snyftande bylte hållas fast utav en stor figur som mässar och med ett vrål sticker en kniv i byltet och snyftandet upphör genast. Skepnaderna vrålar, dansar allt vildare och figuren i mitten blir svårare att se. Det knäpper till bakom Hakvin, en outhärdlig stank slår emot honom och när han vänder sig om ser han en mörk gestalt som verkar vara vänd mot honom.
De röda ögonen spänner sig fast i honom och gestalten ropar: ”Tark!”.

Det är detta man fått ut av Hakvin när man försökt fråga honom om händelsen, då man endast fått ut enstaka meningar utan att han ryggar tillbaka av skräck och börjar darra.
Fyra nätter efter han kommit tillbaka så hörs ett skrik i natten och därefter är han spårlöst försvunnen...

Daterat den tredje dagen i den fjärde månaden
Skaran var stor, förvånansvärt tyst och trots att det var hela tre olika grupper så var det fred, inte en droppe blod hade täckt marken och med vördnad såg svartbloden på vad som hände, en underlig ritual med Malströmmen som mittpunkt. De tre shamanerna satt i fullständig trans och de krafter som släpptes lösa den natten var så mäktiga att även de allra svagaste till sinnes sätt kände hur andarna och mörkret omgav dem. Ingen vågade störa ritualen och inte ens de äldsta och mest erfarna av orcherna kunde förklara vad shamanernas ritual gick ut på. Skulle någon ens våga fråga?

Stämningstext

Det var kallt och rått i fängelsehålan. Susan de La Gardie huttrade där hon satt ensam med tystnaden. In genom fönstergallret föll en strimma månljus. Wilones forne regent ryckte till. Hon öppnade ögonen och vände sitt ansikte mot himlen och stjärnorna.

- Det är nu. En flammande stjärna stiger. Urväsendet vaknar. Stenarna. Lögn blir sanning. Gräva upp, eller gömma bort. Kampen om månen står i Pelarnejd. Ambras hird måste väckas!

Fullmånen skyldes åter av moln som drog fram över natthimlen. Snart skulle allt vara över. Susan reste sig upp och fattade en kritstump. På väggen drog hon ännu ett streck och räknade de som där fanns till nio. Ett månvarv till, en till vår skulle hon få uppleva, sedan skulle bilan falla och hennes blick slockna.

Men just nu lyste beslutsamhet i denna blick. Innan slutet skulle hon se till att använda all sin kraft. Hon satte sig ned, slöt ögonen och föll snart i trans. Runt om i världen skruvade de stora andarna på sig – var det häxkonster i görningen?

Till Pelarnejds strömmade denna vår allehanda varelser. Det var alver, svartblod, människor, okytt, vättar, troll, älvfolk och långt mycket mörkare varelser än så.

- Skogen kokar, men var är brasan? Skuggorna tar eld, får liv, och dom är hungriga!

Aron Östfarare, en utav de fyra bevandrade magikerna, satt ihopkurad på en sten i vårsolens skugga. Magikerns ögon var mörka, trötta. Sömnen hade inte gett honom någon vila på länge, det kunde vem som helst se. Men hans ord bar styrka och de fick många att känna sig illa till mods. Felharas såg detta och bröt in:

- Du är vilse på ett stormigt hav Östfarare, inget annat – ditt sinne är sjukt Aron! För var dag som gått sedan du vandrade in i malströmmen har dina ögon förmörkats.

Magikern svarade inte, utan stirrade bara tomt i marken. Felharas skulle just stöta till honom i frustration, då han hörde ljudet utav gnisslande vagnar. De andra hade också hört och vände nu blicken nedåt landsvägen, där ett handelsfölje närmade sig. Felharas vinkade och fick många vinkningar till svar; från kvinnor, män och skrattande barn. Vårsolen lekte mellan stammarna. Men något var fel.

Aron skjöt upp ifrån skuggan där han suttit – Ambras svarta hird! Felharas gav nu Aron den knuff han så länge velat utdela och magikern föll till marken. Men då Felharas åter vände sig mot följet kände även han att något var fel. Kanske var det inbillning, men det var som att en virvelvind i svart skepnad hastigt drog in och svepte genom följet. En kort stund var allt stilla. Sedan drog folk i följet fram vapen och stor kalabalik utbröt, pilar ven men vilka slogs dom emot? Det verkade som att dom gav sig på varandra! En blodig strid tog vid och ingen verkade skonas.

Aron, som åter hade kommit på fötter, kastade sig plöstligt i luften mot Karl – Akta! Greven får inte dö! Aron och Karl tumlade till marken. Felharas satte handen till svärdshjalten – nu fick det vara nog! – men så kom pilen vinande och den skar genom luften precis där Karl hade stått. Felharas blåste genast till reträtt och den lilla välkomst-truppen försvann in i skogen. Med en sista blick bakåt, genom grenverket, kunde Felharas konstatera att det inte längre fanns något följe att välkomna.

Den skriftlärde öppnade sin bok och slog upp ett stycke som kändes angeläget. Det var ett stycke om tro, närmare bestämt om troslärornas kamp – det var den gamla legenden:

---
Runt om i världen står de sju tornen spridda, däremellan är de tre valven resta, en katedral finns där också, men vad mer – jo, en gåta! Då gåtan i världen går, är en aural och himlabärare, på väg att kliva fram. Auralen själv är en nyckel till ett utav tornen. Och tornen bär mot himmelen.

Sedan urminnes tider har de tre lärorna försökt komma över de sju nycklarna, för så säger skapelsens runa, att de som lyckas med detta, ska sluta cirkeln och härska. Men bara troende utav de olika vägarna göre sig besvär, ty endast de kan äntra tornen.

I avgörandets tid, när gåtan går, kommer väktaren av Auralernas skatt att kliva fram och öppna vägen för den som bär gåtans svar. Kom tillräckligt nära svaret, och Ezekiel ska öppna porten för dig – nyckeln till livets källa blir din!
---

Zerafia, spinnerskan, stängde sin bok och tittade upp. Många nyfikna hade samlats och spetsat öronen för att höra henne läsa. De stod nu frågvisa, fundersamma.

- Men, vad sa du egentligen?

- Jag sa att en aural ska träda fram. Den som löser Auralens Gåta och ger svaret till Ezekiel ska få alla sina önskningar uppfyllda.

Det mumlades i folksamlingen.

- Men vad menas med att bara ”troende utav vägarna” ska göra sig besvär?

- Det betyder att du måste bära din tros märke, beviset på din trosbekännelse, för att bli belönad av Auralen.

Det mumlades än mer högljutt i folksamlingen.

- Men, vad finns det att tro på då?

Zerafia suckade. Ja, vad fanns det att tro på… Sök efter präster och fråga, tänkte hon, men orkade inte svara. Istället plockade hon upp en bit ost ur sin väska, la sig ned i vårsolen och drömde sig bort till sitt smultronställe.

Varför hade den forna Riksföreståndarinnan i Wilone, Susan de La Gardie, fängslats? Vad var det hon använde sin kraft till? Borde hon stoppas?

Och vad var det egentligen som hände med Aron Östfarare? Fanns det något sätt att hjälpa magikern som så hjältemodigt hade vandrat in i malströmmen för att rädda Pelarnejd?

Lustigt det där överfallet som drabbat handelsföljet, vilka var det som anfallit? Var det sant som Aron sagt, att själva skuggorna fått liv?

Och vad fanns i de sju tornen? Hur löd den där gåtan, Auralernas Gåta? Och vilken utav de olika trosvägarna skulle komma fram med det bästa svaret?

Stämningstext inför Auralernas gåta

“Åt de mest vördade gav Ambra Auralernas kraft, den styrka som krävdes för att bära upp mittenrikets himlavalv. I begynnelsen samlades de sju Auralerna och de såg på sin kraft och deras väsen talade för dem om framtiden. För att himlavalvet aldrig skulle rasa in skapade Auralerna förändringen och de nedtecknade en gåta. Sedan gjorde de känt att för den som löste gåtan skulle himlen bli till en spegel som talade för personen om allt som skedde i världen”

Allmän Stämningstext
Det var ljuv vår i Pelarnejd. Likt knoppar brast i tusenfald, tycktes varelser på given signal kasta sig ut ur sina vintergömmor. Snart sprang knytt omkring och lekte bland svartblod som stod och skrattade högt över sina listiga planer. Alver tågade fram genom skogsbrynen med stolta leenden och druider sågs plocka bland torkade växter i förberedelse för vårceremoni. Med vårsolen bars stora förväntningar. Hos många infann sig en skön pirrande känsla i magen, vid tanken på att återse vänner, att gräva guld och göra affärer, att så frö och se skörden växa, att upptäcka nytt, att ryckas med och bort i hisnande, magiska äventyr och upptåg intill gryningssolens timma. Kort sagt, Pelarnejd sprudlade av liv och ljus.

Men vintern hade varit lång och bister, och med allt leverne kunde det lätt bli lite stökigt. Skrivaren Abraxa satt i vårsolen utanför skogskrogen och funderade på om han inte borde söka sig bort från mörker och kyla, till varmare trakter, där lugn och frid råder. Något höll honom ändå kvar, och det var annat än bara rädsla. Vintern hade givit mycket tid för eftertanke. Precis som grönskan låg i dvala, låg många varelser i dvala. I dunkla drömmar blandades bortglömda historier, med framtida möten. Det visade sig snart att många varelser just denna vinter, hade haft samma dröm:

“Det var skymning och stor folksamling vid den gamla gruvan. Uppe på berget bakom gruvöppningen brann en eld med mäktig aura. Lågan fladdrade och skiftade i färg allteftersom mörkret sänkte sig. Ibland kändes den hotfull och skrämmande, ibland mjuk, ibland hård och kall, ibland förföriskt vacker. Olika varelser verkade reagera olika på ljuset. Då elden slutligen brann ut reste sig en gammal man och ropade frågande: - Bär den Sista Lärans Kyrka bäst svar på Auralernas Gåta...? Bär den Stumma Lärans folk bäst svar på Auralernas Gåta...? Bär Villotrons folk bäst svar på Auralernas Gåta...? Den gamle stannade upp efter varje fråga och inväntade det ljud som steg från folksamlingen till svar. Då tystnaden sedan lade sig och eldens sista glöd slocknade, stod det klart vem som var värd Auralernas pris, nyckeln till stjärnhimlen och livets källa.”

Om denna dröm surrades det i kapp med en stigande fågelsång och bäckar som fylldes av porlande vatten. Tänk ändå att det var här, i Pelarnejd, som avgörandet skulle stå! Här fanns ju ingen av trosvägarnas stora ledare, eller...? Det pratades förvisso om att stora präster inom den Sista Lärans Kyrka var på väg till Pelarnejd... men ännu hade ingen setts till. Inom den Stumma Lärans fanns endast ledare i form av kaosmagiker och någon sådan hade inte Pelarnejd sett på länge. Och villotron, ja villotron var villotron. Nej, det verkade ändå som att invånarna i Pelarnejd själv skulle behöva tala för sin tro.

Detta var nu inte allt som det talades om i Pelarnejd denna vår. Federationen, det styrande rådet, hade försvagats sedan Tore Demonbane hastigt avgick och försvann i höstas. Tore hade varit med när de flesta beslut fattats och konstigt nog verkade en del bli oroade då de fick höra att Tores dagbok hade kommit ut på bygden. Undrar vad det kunde bero på? Nåja, även utan Tore hade Federationen lyckats drivit igenom en del beslut under vintern:

Dels hade Frihetens Röst instiftats efter hårda påtryckningar från folket om att få ett större inflytande. Frihetens Röst hade formen av en nyckel och med den i sin hand hade man samma makt som en fullvärdig Federationsmedlem, för en dag. Nyckeln var tänkt att vandra runt bland Pelarnejds varelser.
Furste Henrik af Rosenqvist hade blivit avsatt enhälligt, eller ja, snarare utkastade efter att denne for till Wilone och valdes till tillförordnad riksmästare där. Detta kan tyckas ha varit ett lite väl känslostyrt och överilat beslut, såhär i efterhand.
Federationen hade även börjat att dra upp planer för ett antal utbyggnader, men det diskuterades ännu vad. Förslag kunde lämnas till Tryrion, Íverin, Felharas eller någon annan i Federationen. Detta gjordes tydligt genom en särskild utlysning:

Styren i all ära, på det hela taget skötte sig skogen själv. Men det fanns även mycket annat att tala om. Det ryktades om att en prins och prinsessa har kommit till skogarna, men det borde väl ändå ha märkts i så fall? Och vad skulle dom vilja ha här att göra? Sen talades det förstås om Aron Östfarare. Magikern som så modigt gick in i Malströmmen. Det sades att magikern hade sålt sin själ och nu tjänade dödens makter. Vad hände egentligen när Aron Östfarare gick in i Malströmmen? Vad för gift sändes in i magikern? Och vad var Malströmmen egentligen? Därur kom mörka virvlar, det var ett som var säkert. Dessa mörka virvlar fortsatte att hemsöka Pelarnejd. Folk har setts springa omkring som galna och hemsökta, till och med attackerandes sina vänner, samtidigt som de yrat osamman-hängande om mörka virvlar.

Usch så ruskigt, bättre då med historier! Historierna om Sandreas Arv har tagit ny fart. Skatten är funnen och istället talas det om ben som kan ge stora krafter eller bringa hemska sjukdomar och dokument som kan ge makten att bota en förbannelse. En annan historia berättar om ett troll som ligger och sover någonstans i skogen, övervuxet av träd och mossa. På stenar i skogen har det börjat dyka upp mystiska runor och dessa runorna tros ha med trollet att göra. Fast är det så klokt att väcka det troll som sover? - Ja, om trollet vilar på en skatt, ropar Ulf uppmuntrande, och får i sitt inre en bild av ett drakägg fullt av guld. Bilden får handelsmannen att se pojkaktigt munter ut.

Ja och så var det den där gåtan. Som en löpeld spreds den en vårmorgon när göken gal. Någon hade funnit den, en annan hört den, plötsligt var den bara där.

Auralernas Gåta
Vad har den funnit,

som skaffar sig ett smycke,

och först sedan,

beger sig ut för att finna,

bäraren?

En förbipasserande stjärntydare gjorde klart att stjärnorna visste när svaren skulle samlas in. På lördag, vid den gamla Gruvan, när dag och natt stod och vägde – i skymningens eldar. Det bästa svaret är värdigt Auralernas pris, och det var folkets röst som skulle avgöra.

Eftertext
- Om vad som utspelade sig i vårens tidiga dagar

I skymningen den kvällen tändes en eld uppe på klippan bakom den gamla gruvan i Pelarnejd. Nedanför hade folk samlats, en del för att skänka svar, andra för att finna. Då elden vunnit kraft ställde sig Ezekiel upp och talade:

- Jag har kommit för att samla in svaren, på Auralernas Gåta!

Med mystisk och hemlighetsfull stämma läste den gamle sedan upp gåtan. Den gåta som de sju Auralerna i begynnelsen hade nedtecknad, i händelse av att himlavalvet en gång skulle vara på väg att rasa in:

Auralernas Gåta

Vad har den funnit,

som skaffar sig ett smycke,

och först sedan,

beger sig ut för att finna,

bäraren?

Snart hade flera varelser letat sig upp till elden för att ge sin bild av det hela. Då Ezekiel inte verkade nöjd med antalet, klev den gamle åter fram och gjorde det känt att den som gav det bästa svaret skulle få till sig den största guldklimp som sett Pelarnejds ljus. Mörker, Pelarnejds mörker, muttrade väl Abraxa förstås. Bore och några fler anslöt till skaran uppe på klippan.

Given förste talare ansåg sig Översteprelaten i Den sista Lärans Kyrka, Elabagalus Juvangelis Sol Invectus Azar, vara. Hans svar var föga förvånande: tro.

Därefter följde många andra, vackra röster. De var som ljus allihopa, tänkte Ezekiel, fast de sken med olika färger. Siv Stålmod, som klev fram som en av Val´Udors anhängare, talade för viljans betydelse. Narmen Du, en av Villotrons folk, höll det enkelt - det funna var en gåva. Tryrion, som under en tid varit så blek, uppbådade denna kväll en kraftfull stämma då han talade för ljusets sak och att besvikelse var det mest rätta svaret. H´rå, gruvmästaren Falköga - över denne låg det ett särskilt starkt skimmer - och stjärntyderskan Ewy Silverlilja, och många fler skänkte även av sina tankar. Till sist klev Karl upp från sin plats där han hade suttit. Läpparna darrade knappt märkbart, då han inför folksamlingen ödmjukt tog till orda:

- Jag tror att svaret på Auralernas Gåta är Kärleken.

För en kort stund var allt mycket stilla. Var det en skakning? Karl vacklade. Men då hans ögon landade på Maria, var det som att han vann nytt , än starkare fotfäste:

- Kärleken att vilja dela det som är vackert. Såsom jag vill dela Auralernas pris med Maria.

Folksamlingen var enhällig då det kom till omröstning - Karl hade framfört det bästa svaret och var rättmätig bärare utav det smycke och den guldklimp som Ezekiel överräckte. Vad var det som hade fällt avgörandet? På något sätt hade Karls stämma värmt flest denna kylslagna vårkväll. Vem är Karl egentligen?

(...)

Men detta var nu inte allt som hänt i Pelarnejd i tidig vår. En sjukdom hade plågat Tryrion ur Legion 13, så hårt att han i perioder i det närmaste vandrat som ett spöke bland folket i Pelarnejd. Sandreas Arv hade fört med sig lösningen och i nattens mörker hade ett större sällskap samlats. Representanter från både magikernas, alvernas och de religiösas skara hade tvingat förbannelsen ur Tryrions kropp. Det hela hade nästan gått om intet när ritualen stördes av ett ilsket väsande, fräsande och morrande vilddjur - narmen Du. Narmen hade infångats och tillfälligt placerats i Grims bur och stod näst i tur att bli botad från förbannelser. Med våld behövde detta nattens väsen tvingas till att vara still nog för att man alls skulle kunna genomföra ritualen. Det var en lång och ansträngade kamp innan hon somnade och vaknade upp lugnt och man trodde att allt var över. Bara för att nästföljande morgon inse sitt misstag - narmen jagade återigen kött och var redo att slänga sig över och äta upp vem som helst som kom för nära. Tryrion lyckades binda den och åtog sig uppdraget att försöka åtgärda problemet men vad hade gått fel? Var det magikerns tvekande i mässandet som orsakat det hela? Hade de religiösas bön eller tro inte varit tillräckligt stark? Hade smyckenas kraft blivit förbrukad eller försvagad? Och var det verkligen en förbannelse som narmen drabbats av?

(...)

En tidig vårmorgon samlade Mond Ankare ihop sitt följe för en vandring. De hyrde Farak Enöga och sade honom att han skulle vara redo för strid innan de begav sig av. Målet skulle vara det “riktiga” Pelarberget. Var det var visste inte Farak riktigt, men färden bar mot Malströmmen. Vad sökte Mond där tro? Och fann han det han sökte?
En av dessa dagar ljöd även ett kraftigt dån i Pelarnejd. Ljudkällan lokaliserades snart till den gamla gruvan och folket som samlades fick se en grupp om fyra män bli utburna, svårt skadade. Gruvadministratören skrek efter män som kunde hjälpa till att bära dessa i säkerhet. Men vad hade egentligen inträffat? Hade hela gruvan rasat eller var det bara ett mindre ras? Då männen återhämtat sig talade de om en stor rikedom som vilade djupt ned i ett utav schakten, men ingen av de fyra vågade sig ned igen. Är denna rikedom nu förlorad eller kan Pelarnejds befolkning tillsammans komma åt dessa tillgångar? Finns det möjlighet att rensa de påverkade schakten för att hitta det de fyra talade om?
Rikedomar fanns det ju nu ändå. Många var de som sökte den bortglömda kistan. Den blev till slut funnen och det sägs att det var Gaialas och Aron Vattendrag som fann den på Pelarbergets topp. Eleni Kopparbåge, Isadora, Snark med flera fann även dom något denna vår. Det var mystiska runor på stenar i skogen. Med hjälp av Skymning och Gryning öppnade de en magisk port in i berget - en port som inte hade varit öppen på mycket, mycket länge... Men de väckte även något som sov där inne, var det så klokt egentligen? Fast det förstås, nu kanske Trollets skatt fanns inom räckhåll igen...!?

Det fanns även andra vinnare denna vår. I den tävling som Federationen hade samlat till utsågs Siv Karlsdotter som vinnare. Hennes bidrag var ett förslag om att, för allas säkerhet, bistå Ulfs värdshus med en eldstad i sten istället för den i trä som hittills alltid funnits på plats. I samband med detta stormöte valde folket även, något förvånande, att frivilligt rösta bort det som tidigare kallats för Frihetens röst och istället välja in en ny permanent rådsmedlem. Svartblodet Morg blev invald mycket på grund av sin frikostighet vad gäller paj och idog försäkran om att försvara Pelarnejds befolkning.

(...)

Översteprelat Elabagalus Juvangelis Sol Invectus kom i frid till Pelarnejd. Han sade sig ha färdats hit för att hjälpa invånarna. Men något lurt var det allt med prelaten. Och var han verkligen Översteprelat? Vad ryktet gjorde gällande hade ingen Översteprelat funnits på nu många år, i den Sista Lärans Kyrka. Borde inte kyrkans överhuvud dessutom färdas med ett stor följe? Den Sista Lärans Kyrka var ju ändå den största Kyrkan på kontinenten! Elabagalus fick hursomhelst svårt med att komma överens med folket i Pelarnejd. En fanatikers glödande blick och den onda människans giriga ögon förföljde dem som valde att vända prelaten ryggen. Stor vrede skänkte han många av traktens bofasta, med sitt korthuggna och nedlåtande sätt. Andra kände skräcken stiga inombords så fort Elabagalus närmade sig. Inte blev det hela bättre utav långa predikningar om hur den sanna guden Kel'Adar skulle uppstå och straffa alla otrogna med sin egna rättvisa. Men hur stor sanning låg det egentligen bakom Prelatens hot och predikningar? Hade han verkligen makten att kalla fram Kel'Adar eller var detta bara tomma ord? Det ryktades även att Prelaten försökte gifta bort Maria Ros med ett troll, och trollprinsessan med en människopojke. - Jäkelskap, det var var Prelaten bar med sig, svor Ulf för sig själv.

En fasligt vacker älva dök upp under våren - Stormsång var dennes namn. Älvan verkade snärja var och en som kom nära, med sina mjuka ord och väna gester. Men så mycket jäkelskap verkade inte älvan ställa till med - tvärtom, med stor kraft samlade hon skogens barn, svartblod och vättare i en mystisk rit. Bland människorna viskas det om att Stormsång öppnade en portal i denna rit, varigenom de två istrollen, ja dom kallades så, vandrade och försvann. Efter detta var de två nämligen borta, vilket många tyckte var rätt bra ändå. De två trollen hade länge strövat omkring och verkat allmänt vilsekomna. vem vet vad de hade kunnat ta sig till, de verkade rätt hemska ändå.... Och ingen mat tycktes stilla deras hunger. Kunde det verkligen vara sant att dom var odöda? Och vad hade dom gjort i Pelarnejd?

(...)

Under en av vårens tidigare dagar hade magiker setts smygandes kring Malströmmen. Härifrån återvände de blödandes och utmattade, fast med en ny eld i blick. Det sägs att flera utav dom frivilligt hade vandrat in i strömmen - vilken dårskap! Eller...? Besynnerligt var det åtminstone... Besynnerligt var det även att bevittna hur Melwa, en utav de fyra bevandrade magikerna, snart därpå, sökte sig fram till Aron Vattendrag bara för att driva en dolk i denne. “Ett stick i all välvilja”, så hade Melwa förklarat sitt dåd. Själv blödde Melwa också, för den delen, från ett kraftigt sår i magtrakten. Vem hade åsamkat henne detta sår tro?

Malströmmen - fanns det någon mörkare plats? De mörka virvlarna kom därifrån och dom hemsökte Pelarnejd. Folk syntes springa vanvettiga längsmed vägarna, skrikandes och huggandes efter allt och alla. Ja, Malströmmen var mörk, det var de flesta eniga om. Men vad betydde då den där lappen som Farak Enögda framåt försommaren fann liggandes, skräpandes på marken:

Att kliva ned i strömmen är att kliva in i solens palats. Det är att vara i de fyra rikena samtidigt. Det är att vila. Att kliva in i denna ström är inte att tömmas, utan att fyllas. Det är att andas den friskaste luft och att häpnas och svindla över magiska höjder. Men som så ofta, ter sig det okända som ett gift. Låt gå för att det är ett gift, men vet även då, att detta gift har ett botemedel, och det är att sjunga strömmens sång.
Greve Karl Nikanor Terni

Vad kunde detta betyda? Kunde det verkligen stämma det som Greven skrev, om att strömmen var ljus? Ja, varför inte fråga honom själv! Det ryktades nämligen, hör och häpna, att Greve Nikanor Terni fanns just här, i Pelarnejd. Han som alla trodde varit död! Vad betydde detta för Ambra...?

Det hände mycket i Pelarnejd denna vår, och mer skulle komma. De Wilonianska ledarna sades rikta blickarna mot Pelarnejd, i större skaror än någonsin. Vad kunde detta bero på? Som om detta inte var nog viskades det i skuggorna ett namn som fick nackhåren att resa sig på de flesta: Isthar, Isthar... Kal Ez Ika Isthar...