Rykten och skvaller
Daterat den tolfte dagen i den sjätte månaden
Det har börjat viskas om "De andra". Svepande genom skogarna med vita slöjor och kyliga ögon. 
Ångesten sprider sig som en krampaktig löpeld inom alla människor så fort de är i närheten. 
Vilka är de? Vad vill de? 

Daterat den tjugonde dagen i den sjätte månaden
I en av de djupaste gruvorna i Wilone i en till synes oändlig sal har det funnits enorma kättingar. 
Spår av klor, långa fåror i stenväggarna vittnar om något djur i fångenskap. 
Det är Liolum Levaris, en herre känd för sitt äventyrslystna sinne som på en tur ner i gruvorna stötte på 
efterlämningarna. Han svor sig också känna något ligga i luften, som fragment av magi. Stoft. 
Det måste varit en kraftfull bäst som hållits fånge där. 
Kan det vara så att Wilone i hemlighet hållit drakar fångade i gruvorna? Dessa magnifika varelser, 
vad har Wilone haft för tanke med de? Vapen i krig? Vakter till något ytterst värdefullt? 
Hur som är det fortfarande ett mysterium som högst uppsatta i Wilone verkar vilja hålla i mörkret, 
då Liolum nu är försvunnen.

Daterat den tjugoåttonde dagen i den sjätte månaden
Brev i massor har påträffats i skogarna kring Pelarnejd. Alla undertecknade med en symbol i form av en trekant. 
De beskriver alla en plats utan magi, en så kallad ren plats. 
Är det någon som vill manifestera sitt missnöje med den ökade magiaktiviteten i området, 
eller helt enkelt göra människor och varelser medvetna om ett liv utan magins påverkan? 

Daterat den sjätte dagen i den sjunde månaden
Förbränt gräs och stubbar har hittats i norra Wilone nästan vid gränden till Pelarnejd, märken av klor eller enorma verktyg i jord och i trädstammar har uppmärksammats och män ridandes i svart fjällpansar har setts på plats. Är drakherre orden en myt eller ligger det någon sanning om dem coh vad gör de så nära pelarnejd?

Daterat den femtonde dagen i den sjunde månaden
"Hera, det finns inom dig. Liksom Erakles. Ni är bundna till varandra genom sinnena. 
Tvivla inte, du klarar mer än vad du tror, och med Erakles är du dubbelt så stark. 
Många är de gånger jag berättat de gamla sagorna för dig. När ska du börja lita på dig och din brors förmåga?" 
Tviveln lyser i Heras ögon, men trots det börjar ett beslut formas.

Stämningstext

Den Tionde Delen i kampanjen I Skuggan av Pelarberget

14-16 oktober 2011

Ambra är förgängligt och gäckande, men det finns och kommer alltid att finnas där.

På randen av en ny tid kallade Kel´Adar till sig sin Markör och guden sade: Ur världens element ska viljor resas, och dessa viljor ska vara av den kraft som folket gör dom till.

Sommar blev till höst i De Två Kungarnas Tid. Lugnet rådde i Pelarnejd. Tills en dag då en Wiloniansk styrka kom för att arrestera Kung Loward för högförräderi. Kung Morg gick emellan. Svartblodet kunde inte förstå på vilket sätt Kung Loward hade förrådit sitt Pelarnejd. Tvisten avgjordes i en väpnad strid där den Wilonianska lagmannen fanns skyldig till förtal och dräptes på plats.

Återigen infann sig lugnet. Kanske hade detta att göra med att Malströmmen hade rasat in? Det pratades dock bland skogsfolken om att de döda gick igen som aldrig förut, och att de letade efter något som hade blivit stulet – en bruten stav. Abraxa lyssnade uppmärksamt på skogens andar, alltmedan han plockade runt i sin trädgård.

Minsteriet under de två kungarna sammanträdde sällan, men de lovade både det ena och det andra när folk kom och frågade om saker. Kung Morg och Kung Loward insåg att det krävdes en bättre koll på räkenskaperna. Därför utlystes man ett Höst-praetorium, en samling där ministrarna fick audiens, alltså möjlighet att träffa Kungarna och tala för sina förslag till förändringar. Det stod mycket på spel för ministrarna under dessa höstdagar.

Under sommaren hade plötsligt många utav mörkeralverna i trakten dragit sig bort. De var i färd att göra något, men tydligen var inte Pelarnejd rätt plats för det hela. Det viskades om att mörkeralverna var på jakt efter en stor demon. Tur då att de hade rört sig bort, menade vissa, men bet sig i tungan då de fick höra talas om att De Sju hade blivit väckta – demoniska väsen utav A´zkarbas Folk – och det här, i Pelarnejd.

Nyheten om De Sju var oroande även för Kungarna. Men Kung Morg och Kung Loward kunde inte riktigt enas om vad som borde göras. Kung Loward såg bara snett på Kung Morg, när denne bad om stöd i att jaga ned dessa väsen. Månskuggor! Utropade Loward, skämtsamt. Morg blev tvärilsk och stormade ut från värdshuset. Tyra Rot översåg det hela. De har en del att lära om varandra och det måste gå fort, tänkte hon.

För nästan ett halv solvarv sedan hade några utav traktens ynglingar, med Eleni Kopparbåge och Aron Vattendrag i spetsen, försökt bryta upp den magiska port som höll ett troll fängslat. De gyllene runorna på stenarna hade börjat glöda när Skymning och Gryning sjöng en morgonsång för att väcka den som varit fängslad. Inget mer hände. Till slut tröttnade ynglingarna på att vänta och gick för att göra andra saker.

Men så nu, en höstdag när Aron åter passerar förbi platsen upptäcker han till sin förvåning att något har förändrats. Där det en gång låg en stor sten, är nu en grop in i berget. Någon eller något måste ha flyttat på sig. Kvar på marken ligger en skriftrulle och diverse amuletter och andra föremål. Aron vecklar upp rullen och börjar att läsa vad som står i början utav skriften:

Du möter Viljans Tid

Du möter Viljans Plats

Du möter en bro

Och där är Anur

Vid Bergatrollens stad

När Aron läser pergamentet fylls han utav olust. För sitt inre ser han eldstormar och svarta ögon, och skepnaden utav en mörk magiker som mässar blixtrar förbi. När bilden bleknat ser han sig över axeln, där står en annan Aron – Östfarare. Östfarare ler slugt och rör sig sedan bort genom skogen. Träden är helt stilla och tysta, som om en flicka sprang jagad förbi dom. I jorden gror en ny värld.

Stämningstext inför

”En dag samlar jorden från livets brända grenar åter ny eld”

Flickan rusar fram genom skogen. Träden är knotiga, förvrängda och elaka. Deras rötter och grenar är överallt – de måttar och griper, river och sliter i flickans armar och ben. Över himlen sveper fåglar med insjunkna ögon. Månen är skymd, förmörkad. Flickans krafter är slut, men hon vågar inte stanna – detta är Gryningens Skog och här är ingen dag att vänta.

Flickan kramar hårdare om det hon bär i sin hand. Lite till, lite till orkar hon. Men skogens onda öga tynger och den jagade tappar försprång. Ett par gula ögon glimmar och en pil glöder i natten. Bågen höjs. Det går inte att fly, tänker flickan, och stannar tvärt. Då, med ett hjärtas språng, bryter hon sig fri från skogens fjättrande blick och spränger genom världars rymd.

När flickan åter slår upp ögonen möts hon utav ljus mellan trädkronor i höstskrud. Mossan hon vilar mot är mjuk och fuktig, luften är frisk och klar. På marken blommar astrar. Såren som snårskogen rev upp har redan läkt.

Flickan andas – här, i denna glänta, känner hon sig trygg, varm och fri. När hon sluter  ögonen och somnar faller ett armband ur hennes hand och ned till jorden.

Det susar runt om i skogen. Viskningar rör vid grenar och vyssjar blommor som blommat klart – till sömns. "Det är Azaléa" säger Kurfen glatt.

Andra skogsvarelser instämmer. I hennes glänta kan man sova tryggt. Men vart finns den? Och kan vem som helst vara där, undrar de som hör på. "Nejnej, bara de som vill väl till skogen, de är trygga där – oj hon vill något mer!" säger Kurfen och lyssnar, men vad? "Jag hör inte, ska gå och fråga" säger Kurf och vandrar iväg.

Ibland Pelarnejds bofasta har Azaléas glänta blivit en omtalad plats. Men även många tillresta visar intresse – druider, schamaner och drömtydare frågar efter vägen till platsen – undrar varför? Kanske letar de efter kraft? Kan det vara för det mystiska gröna regn som sägs stiga ur marken tro?

Fast gläntan är nu inte den enda plats som fått ny färg den senaste tiden! Det sägs även att ett ljus sipprar upp ur – hör och häpna – självaste Malströmmen!

Svagt, svagt kan ljuset skymtas det tidiga i skymningen, men vad kan det vara?

Efter det att strömmen rasade in så har alla de svarta virvlarna försvunnit, men, angående detta ljus som skymtats, är inte allt instängt i strömmen...? Hmm, Stormsång funderade, kanske om legenden stämmer, att skogen då kan få det skogen behöver – Kung Mildras?

 

 

Mycket ljus och färg är det på Pelarnejd denna höst. På Ulds värdshus språkas det även om ett annat ljus. Ett blått sken har nämligen synts nattetid, i skogen bort mot den gamla gruvan. Magigillet menar att detta kan vara en portal utav magisk eld! Andra tror att skenet kan komma ifrån ett drakägg.

- Det kan vara frågan om istroll som har sökt sig till Pelarnejd. Det betyder att vintern kommer att bli ytterst sträng!

Gotte-Lars kliade sig i armhålan och såg förnöjd ut över att ha få så mycket uppmärksamhet. Dom älskar mig för att jag är så vacker och gör så gott godis, tänkte han.

Någon hostade och Gotte-Lars hoppade till. Sedan var diskussionen i full gång igen. Tuva Sagoberättare förklarade att Abraxa minsann kan mycket om både väder, drakägg och magi, kanske visste han vad det var för sken?

Bland alverna ökade aktiviteten ju närmare vintern kom. Kanske var det bara en reaktion på att mörkeralverna hade dragit bort under sommaren? Varför hade de gett sig av? De försvann precis efter det att Zorin blivit fördriven och Malströmmen raserad.

När den ena skuggan flyr dyker nästa upp bakom ryggen! Denna gång ryktades det om vita skuggor! Skogsalven Súlion bet sig i läppen när han hörde människorna språka om vad detta kunde vara för varelser.

Súlion hade för övrigt nominerats posten som relationsminister, då val hölls i vårens dagar.  Men posten var svår att förena med den neutralitetspolitik som alverna förde, detta givet att kungarna hade förklarat Pelarnejd självständigt. Det skulle vara en alvisk krigsförklaring mot Wilone att acceptera posten, menade Súlion och avstod.

Ministrar valdes dock. Och vissa har visat sig mer aktiva än andra. Flera har fört fram fina förslag på hur trakten ska fås att blomstra.

Smeden Bjohr, tillika handelminister, vill investera i ett fraktskepp och flera masugnar. Lagminister Jon Silverhjälm driver på för en folkbokföring och skattskrivning som kan sätta snurr på ekonomin. Utbildningsministern, Willhelm Drömtydare, vill skapa böcker och skrivdon, och bygga ett hus för utbildning.

Pelarnejds kungar teg ännu så länge, men utlyste audiens till sen höst. Då var tid att gå igenom de olika förslagen och fördela rikedomar. Då var även tid för folket att döma i frågan om hur väl de olika ministrarna hade skött sina åtaganden...

På en fjärran plats mässar en magiker fram den nya tiden. Det brådskar för den som vill vara med och forma den värld vars tid nu är kommen. Mäktig är dess födslovånda.

Allt ska ställas på sin spets. Allt ska vändas upp och ned. Siarna och stjärntydarna har skådat det. Budskapet biter och sliter – det gamla Méarsmidet är på väg att låsas upp. Sju viljor stiger ur marken och fram bakom stjärnorna. De söker efter något att överräcka till den dolda kraft som ska avgöra kriget som rasar på fjärran ort – i Védisias land.

I Pelarnejds skogar har den svarta hirden vunnit mark och fått fäste. Men på Malwaskrift är detta inget att gråta över. Genom skogen sveper det urgamla minnet fram, med tunga vingslag, mot jord som sår eld:

Tárandír blickade ut genom valvfönstret i sitt borgrum. Skyarnas ovädersmoln blev till orosmoln för den gamla. Något fick alven att låsa fast blicken vid horisonten. Sedan stod han som förstenad, alltmedan gryning och skymning dansade likt älvor fram över himlavalvet. Kungadömen reste sig och föll, haven svällde och drog sig tillbaka.

Då den gamle åter vaknade stod han lutad mot sin käpp på en grönskande äng. På marken blomstrade örter och gräs – brudbrön, solglim och backklöver. Jorden som plantorna hade slagit rot i var fruktbar, då mången ädling vilade i myllan. Här och var låg borgstenar spridda – överväxta intill oigenkännelse, vittnande de om en tid som flytt. Tárandír öppnade så munnen, och talade till träd, djur och väsen:

 

Svart var den tanke som formade världen

Dold är den kraft som skiftade färden

Tills syskonens bot vi ska bättring bedriva

Ur gryning och skymning ska skönheten stiga

 

Med kvällen kommer skuggorna och drömmen träder likt ett ljus in i sömnens rum. För vissa är den mjuk och värmande – för andra skållande het och skräckblandad.

Pelarnejds ena konung gick för att sova i skymningen, den andra i gryningen. Men drömmars erfarenhet delade kungarna – svartblodet Morg och människan Loward – drömmar och upplevelser...

Så blev de båda en dag varse den hymn som spreds som en löpeld genom Pelarnejd. Tidiga höstkällar kunde man se H´rå och Grim sitta djupt försjunkna på berget ovanför den gamla gruvan, medan de nynnande på hymnens ödesmättade strofer:

Det mörka landets portar är stängda
Kvar är det som för er ses som ljus
Maktens natur till synes förvrängda
- Allt till tankens rus

Se en konung och straffet nalkas
Ännu vet han inget alls
Se hur kraften i skuggan svalkas
- När guden bjuder till vals

Straffad varde den som
Kallas Konung utan Gudars stöd
Straffad varde han igenom
- ett fallet liv, en ond bråd död

 

Vad ville detta mena? Johannes, kronrekryt i kompaniet, granskade Kung Loward när denne fick hymnens rader upplästa för sig. Någonstans, knappt märkbart under en behärskad yta, kunde han skönja hur Kungens fokus skärptes. Johannes sträckte på sig, glad över att finnas vid Kung Lowards sidan nu när vinter stod för dörr.

Eftertext

Vid värdshuset eld hade Yxjon äntligen fått träffa sin svärdotter Maria. Och Maria hade fått återse sin Karl. Fast illasinnade tungor viskade till Maria om hur Karl hade setts röra sig tillsammans med andra kvinnor, såg hon snart att Karl endast hade ögon för henne. Karl i sin tur verkade leva upp på nytt vid mötet med sin älskade och fick något lurigt i blick.

Karl var nu inte den enda som fick något lurigt i blick med höstens friska vindar – som frammanad ur en utav Tuvas Sagoberättares historier klev Gotte-Lars en dag in i Pelarnejd. Doften var betydande, skägget var stort och svart, av samma färg som hatten! 

- Denna hatt, betyder listig som en katt!

Sedan förklarade Gotte-Lars att katter minsann alltid fick som dom ville, antingen genom att lägga huvudet på sne och jama eller genom att blixtra till med klorna. Gotte-Lars ville se sig själv just så – listig som en katt! Fröken Sigursdotter skrattade och himlade med ögonen alltmedan hon rättade till hårbandet och tänkte för sig själv:  Visst är gubben charmig, men söt som en katt vetetusan om han kan göra sig...

Hur det nu än var så kände Gotte-Lars till ett och annat om huvudbonader. Kung Lowards hatt var ståtlig. Fast vissa menade att Loward själv nästan såg ynklig ut utan den, särskilt de som såg hur förlägen Loward tycktes bli då Olog ryckte åt sig hatten och satte den på sitt eget huvud. Kungens stämma var vass:

-Olog, ge genast tillbaka hatten!

Kanske var Loward lite ur balans vid det tillfället? Han hade nämligen fått en krigsförklaring riktad mot sig. Svartblod inom Fânkóg Rânaz förklarade krig – helt utan Morgs medgivande. Kung Loward lyckades dock att få Kung Morg att stödja ett anfall mot dessa svartblod. Handlingskraftigt! Men var hade Loward sin heder? Efter att krigshetsarna hade slagits ned, föll Kung Lowards styrkor Morg och Valbat Ash i ryggen. Svartbloden i Valbat hade ingen chans.

Trots att trollet Olog reste sig gång på gång var det ingen rättvis strid. Valbat slaktades och de sårade lämnades att förblöda. När striden var över smög skogsfolk fram för att hjälpa svartbloden. De sårade togs till Grims läger för att, under dennes beskydd, ges möjlighet att läka såren och återvinna kraft.

Överfallet skar ett djupt sår i Pelarnejds gemenskap. Men mer hände denna höst som skulle sätta relationer på prov och ge efterverkningar för en lång tid framöver.

Relationer stärktes av ett ett ljus som denna höst spreds in i folks hjärtan. Det sägs att det var samma ljus som steg ur malströmmen. Hur kunde det komma ett ljus från Malströmmen? Alver och skogsfolk sökte bland minnen och skrifter. Allt pekade mot samma källa – djupt ned i den raserade strömmen hade alvkungen Míldras Fríndaír sitt fängelse.

Så snart detta stod klart samlade H´rå till en ritual med syfte att samla kraft nog att splittra Míldras bojor. Det hela gick bra. Snart därefter kunde den gamla anden anta kroppslig form – men inte vid Malströmmen, utan på den plats där ingen ondska rår – i Azaléas Glänta.

Bland astrar, krysantemum och azaléor slog Míldras upp ögonen och den gamle högalven kände elmenetens kraft. De sju var redo att avtäckas, vissa hade redan börjar röra på sig och alla var inte av samma värld. Snart stod Míldras öga mot öga med Alesha för Modet och Chitra för Styrkan, de två demonerna som nedstigit från Védisia för att sprida sitt element. Det sägs även att andra element låstes upp utav Míldras under veckorna som sedan följde. Vilken roll dessa spelade var fortfarande höljt i dunkel.

Vissa menade att det var fråga om ett krig som rasade i det tysta och att det hängde samman med andra händelser, som att Ulfs värdshus en kväll hemsöktes utav mörka väsen. Vakten, ledd utav Tilda Rävtass, försvarade tappert Pelarnejds folk men fienden verkade inte ta någon skada utav Vaktens vapen. Anfallet leddes utav en svart magiker som mässade kraft i sina styrkor med hjälp av blodsoffer. Det sägs att anfallet lyckades i och med att värdshuspigan Lilja fördes bort och återvände först i gryningen – skärrad och förtegen. Vad hade egentligen hänt Lilja?

 

 

Usch så hemskt!

Vakten var efter detta på helspänn. När andra hotfulla väsen, som var mycket lika några ur Vakten, dök upp senare samma dag så lyckades man därför klubba ned dom och ta dom till Andarnas Hus – där stängdes de in i brist på andra förslag.

En utav de hotfulla började dock vakna till i smeden Bjohrs armar då han bar lasten mot Andarnas Hus. Det sägs att smeden då genast släppte fienden till marken – gav ifrån sig en mycket hög ton för att vara en smed – och sprang till skogs. Fast, detta kanske bara var ett illasinnat rykte?

Hursomhelst så tillkallades sedan Abraxa till platsen. Abraxa gick in i Andarnas Hus. Det blev till att börja med ett förfärligt liv, sedan alldeles tyst. Några droppar senare klev så Abraxa ut igen. Efter honom lommade ett par ur Vakten, som nu hade blivit fria från vad det än var som hade besatt dom. Hur Abraxa hade lyckats med detta var det ingen som riktigt fick veta och de ur Vakten mindes ingenting.

Pelarnejd var starkt nu när en vinter stod för dörr. Men fråga var om Pelanejd stod starkare eller svagare efter höstens sista möte mellan de två Kungarna – brytpunkten och slutet på en tid, början på en annan. Alas, se hur bilden av de två kungarna sakta bleknar – det är snart blott en relik från en svunnen tid!

 

 

Wilhelm Drömtydare stod som förstelnad vid Ulfs Värdshus och stirrade tomt ut i den köldslagna höstnatten. Kylan passade på att krypa sig närmare. Det såg ut som att Wilhelm var stilla och oberröd, men i själva verket rörde han sig mycket fokuserat men försiktigt framåt – i tankarna:Kung Morg är död... Kung Morg är död! Hade drömmarna talat om dettat? Hade detta kunnat gå att stoppa? Hade jag kunnat göra något?

- Kung Morg är död!

Wilhelm hörde sig själv ropa ut orden.

Han var tillbaka vid värdshuset och kylan överrumplade honom.

Drömtydaren vände sig om. Runt elden satt flera goda vänner. Deras ansikten bar spår utav förlust. Många var ledsna. Regn kan vara hårt, tänkte Wilhelm, och gick för ge utav sin värme till Pelarnejd – såsom han hade gjort alltsedan sin första dag i trakten.

På himlavalvet ovan Pelarnejd blänkte en dold stjärna.

Den känslostorm som nu drog genom Pelarnejd skulle snart lägga sig. H-rå kunde skönja den dolda stjärnan och känna dess leende värma.

Så tog Morgs ande upp ifrån ritualplatsen och bort emot mötet med en andaktsfull Za Bubush Ma. Samtidigt släpade sig Kung Loward tillbaka mot sitt läger. I en prövning på liv och död hade den svarta riten rasat. Loward gick segrande ur det hela. Han var nu fri ifrån de mardrömmar som plågat honom alltsedan den vårkväll då han skymfat Za Bubush Ma. Priset han fått betala var dock högt. Baron Kronstedt och Alde Leonora Lilja såg med skärrade ögon mot sin kung – vad hade egentligen deras roll i riten varit? Vad hade de fått uppleva som gjort dom så skärrade?

Kvar på marken låg Morg – dräpt men välsignad utav ritualmästarna att röra sig fritt.

Handling bar på konsekvens.

Za Bubush Ma ville det och var nöjd. Wilhelm Drömtydare kände det inombords. Kung Loward hade fått erfara det. Det två kungarnas tid var nu förbi. Länge sörjde Valbat sin kock – faktiskt så länge att man glömde bort att, som någon föreslog, göra paj utav Morgs kropp.

 

Pelarnejds lajvarrangörer tackar alla deltagare för att ni har valt att bjuda på er själva och bidra till lajvarrangemangens stämning och mystik. Vi ses igen nästa år!

  TACK