Texter om Ambra

- Svart var den tanke som formade världen

Dold är den kraft som skiftade färden

Tills syskonens bot vi ska bättring bedriva

Ur gryning och skymning ska skönheten bliva -

Ezala, den Vita Eldens Magiker

Bärare av den vita elden, magiker av densamma. Ståthållare till friherinnan i Ambras första protektoratet, Aural av detsamma. Alas, detta öde känns stundom alltför tungt för att återge. Trolovad till Azaria. Kort innan protektoratets fall förbannade Friherrinnan Ezalas gnista, i vad vissa hävdar var ett uttryck av svartsjuka, medan rikets röst hävdar ett konspirerande samröre med Val´Udor. Ezala dömdes och sattes av Friherrinnan att brinna i sina egna eldar. Protektoratets fall innebar början på Ambras förfall. Efter händelsen låste Greve Terni in sig i sitt torn, tillika förgiftad till sinnet utav Val´Udor sägs det. Ezala gick under, men sägs gå igen som skuggan av en skepnad, förenad med Val´Udor i evighetens domän. 

Ezekiel

I azaléans tid, det Svarta året

Utdrag ur Greve Nikanor Ternis Dagbok

Då jag står i mitt torn och blickar ut över Ambra känner jag mig stolt och stark. Rakt ovanför den punkt där jag står välver himmelen som högst och jag vet att min och de andra auralernas kraft borgar för ett land och rike i vålstånd. Samtidigt känner jag en viss oro. Jag hör rykten som talar om att de osaliga sägs vara uppjagade. Bara vi, skymningsrikets friherrinnor eller auraler kan befalla dessa bestar – så, vad är det som jagar upp dom? Ack och ve, jag har även nåtts av budet om att den ärade Konungen, Azariels man, har blivit sårad på stridsfältet och att svärdet med skyddsordet är försvunnet. Detta oroar mig djupt, för svärdet och skyddsordet är en länk, men inte bara en länk varigenom Azariel kan ge kraft åt bäraren, utan även varigenom bäraren kan ge kraft åt Azariel. Vår älvdrottning står därmed försvagad i och med detta.

Nikanor,

Tankens dag, i Gökörtens tid, det Gula året

Alas! Jag har tidigare skrivit om konungen och dennes förlorade svärd, men nu går även ryktet om att det skulle vara jag som har stulit det bland folk i Grevskapet – vilka smärta skänker inte detta mig! Jag vill låsa in mig i mitt torn och genast förgöra dessa onda makter som härjar i grevskapet. 

Nikanor

Viljans dag, i Gökörtens tid, det Gula året

Azariel, Grevinna och Drottning, Malströmms betvingare

Valvsättare och vördade älvdrottning, Ambras ljus. Hur stark var hon inte den dagen då strömmmen slogs ut? Mitt papper det fläckas av tårar alltmedan jag skriver. Det är henne till åminnelse jag för stunden lider. Historien får inte förvridas, därför sänder jag denna skrift bort från mitt gamla folk, till Grönskans Dal. Så att kännedomen om Drottningens handlande inte faller i glömska, ty detta är vad hon i sanning gjorde: 

En ring runt ström i brytpunkts ljus

En sten från plats ur strömmens djup

Kokas ren i heligt krus

Ett magiskt lås sen kastas ut

De fyras verkan slår en knut

Sjung vattnets plågan som ett tjut

Vår drottning lyfter sten därut

Stäm så upp i älvars brus

Ett märke nu i strömmen gjuts

Och vattnets plågan går mot slut

Må vår drottning finna vägen åter!

Ack, vilket ohyggligt styng som smärtar mig då jag tänker på hur folk vändes mot folk, frände mot frände! Hur de sista orden glömdes bort och vår Drottning med dom. Någonstans tog hon sin tillflykt, någonstans vilar hon ännu. Få är vi som söker, men aldrig ska jag sluta.                                                                                     

Ezala,

I blåklintens tid, det Blodröda året

Min oro bort jag sänder, min Älskade!

Alas, dessvärre verkar det som att kampen för att beskydda grevsskapet upptar alltmer av Greve Ternis tid. Sällan ses han numera vandra på gatorna såsom han fordom gjorde, glatt hälsandes på och ivrigt samspråkandes med rikets invånare. Det har hunnit gå ett par år sedan greven företog sin sista lands-omvandring för att tillse folkets välmående i alla delar av riket. Alas, jag har inte sett greven lämna sitt torn på hela sommaren! Och de som har besökt Greven under denna tid har alla återvänt med tung blick och sänkt huvud – det sägs att Nikanor sakta tynar under bördan av sin kamp... Men konstigt vore väl annars. Ämbetet som Aural i Ambra måste vara krävande, det är ändå på deras axlar som valvet vilar. Vad händer om grevskapet faller? Vad händer om Ambra faller? Allt det gamla kommer att slutligen förgås och glömmas bort! Det får inte ske, i tankarna sänder jag min kraft till Greven. Men jag litar inte längre till hoppet. Tvärtom, jag fruktar det värsta, jag fruktar att angreppet snart ska komma även från ett annat håll – härifrån, inifrån, från de jag idag kallar mina vänner. Jag skönjer ett gift som sipprar in genom sprickorna och sakta sprider sig. Jag ska sända bud även till de andra Auralerna, kanske har någon av dom känt samma sak? Ezala, du är mitt ljus och oros skingrare!

Azaria,

 I vallmons tid, det Gråa året

Utdrag ur Greve Ternis dagbok

Han bedrog mig! Ebagalus har sänt in Kyrkans riddarorden fast det var sagt att dom skulle hålla sig utanför det här, att det inte var deras sak. De sägs ha erövrat många utav kraftplatserna. Magins Gruva sägs ha blivit raserad. Han förbjuder mig att gå in i strömmen – som om jag skulle ta skada! Jag anar oråd. Jag börjar bli orolig för det löfte till vilket jag är bunden, ty såsom Juvangelis gav mig en gåva är jag nu satt i skuld. Jag har fortsatt drömmar om det slutna rummet, det utan fönster och dörrar, jag tror att jag kommer att bli förvisad och stängas ute från min drottnings domän – men vart tänker Juvangelis skicka mig? Inom mig känner jag hur Zorins ande växer i styrka. Jag är snart inte herre över min egen kropp.

Utdrag ur Greve Ternis dagbok
Plötsligt var den bara där, strömvirveln. Folk kallar den malströmmen och vissa hävdar att det var Val´Udor som öppnade den. Strömmen växer och det kommer osaligheter upp ur den. Vittnen talar om varelser som hamnat i dess fång och sedan dess bara stirrar tomt framför sig. Den som kommer för nära sägs berövas på det där som gör varelsen levande. Det sägs vara en ond plats. Men jag, jag vet, att strömmen är ljus, fast ljusare än de flesta kan tåla. Att kliva ned i strömmen är att kliva in i solens palats. Det är att vara i de fyra rikena samtidigt. Det är att vila. Nej, att kliva in i denna ström är inte att tömmas, utan att fyllas. Det är att andas den friskaste luft och att häpnas och svindla över magiska höjder. Men som så ofta, ser varelser i det okända bara gift. Låt gå för att det är ett gift, men vet även då, att detta gift har ett botemedel, och det är att sjunga strömmens sång.


Utdrag ur Greve Ternis dagbok
Alas, drottningen har fallit! Alas, Azariel sägs vila i strömmens djup. Ambra faller samman, Teodicé är hårt ansatt och stadens invånare har barrikaderat sig. Jag gör så gott jag kan i att försvara staden från Salstornet. Men de krafter jag möter rör sig som skuggor och gäckar mig, så snart dom tagit form och jag har satt in en attack, försvinner de i tomma intet och visar det sig att jag har slagit mot en skuggfiende. Jag har hjälp utav Översteprelaten i den Sista Lärans Kyrka och Solens Herre – Elagabalus Juvangelis Sol Invictus. Denne har nu erbjudit mig en gåva ifrån Solen och sagt sig villig att hjälpa mig, ett djärvt drag är det men nu är tid för sådana. Med gemensamma krafter ska vi lyfta i mig en mörk munk, från Val´Udors domäner, så att jag kan ta den form som min fiende tar, och röra mig under förklädnad. Som Malströmmens vågmästare är jag drottningens enda hopp, faller jag hamnar strömmen i självsvängning tills allting kollapsar. Jag måste gå under jorden för ett tag, tills jag har funnit ett sätt att rädda drottningen. Juvangelis är på väg hit, han säger sig ha funnit en lämplig värdande, Zorin är hans namn.

Tarandírs sista ord

Detta är en skrift om de sista, om de eviga överlevarna, om de som ännu bär på Ambras ljus. Det magiska mittenriket har rasat samman. Forna vänner är nu varandras fiender, riken står mot riken, folk mot folk. De döda förskjuts. De levande hemsöks. Demoner fördrivs. Här nedtecknas för omvärlden, i magisk skrift, vilka andar som ännu binder till Ambras ljus. Fast några binder svagt, vet att dessa ännu inte har tillintetgjorts:

Greve Karl Nikanor Terni

Unaman Arengil 

Mitra Senya

Ramna

Eulalia Månskira (fjättrad)

Friherrinnan Azaria Valante

Demian (förryckt)

Vanadis (förryckt)

Susan Aventurin (försvunnen)

Samira

Ezala (försvunnen)

Friherrinnan Emira

Nenion

Narnion

Ellonora Askdotter

Catillus

Sagan om Lögnen

Innan Ambra fanns ingen lögn. När den lilla flickan sökte upp sin storebror och sin lillasyster bar hon med sig tre stjärnor. En blå var hennes egen. En gul hade hon funnit i sin storebrors land. Hon lade den i kistan tillsammans med den blå. En röd hade hon funnit i sin lillasysters land. Hon lade den i kistan tillsammans med den blå och den gula.

När flickan äntligen fann sina syskon berättade hon om stjärnorna som hon ville ge bort. Men då flickan öppnade kistan fanns där ingen blå, gul eller röd stjärna, utan bara tre stycken grönskimrande. Folket såg detta och häpnade för de förstod inte varför det som flickan berättade inte stämde överrens med vad de såg. Upplevelsen gavs de ett ord och det kallade det lögn, och de sa att flickan bar lögn in i världen.

Markör Abraxonius

Av Kel´Adars Kyrka

Om lögnen och Ambras fall

Ambra var redo att falla när Elabagalus, demonernas herre, nedsteg från Védisia och sin plats vid Kel`Adars sida, och sökte upp Nikanor i Salstornet i Téodice. Elabagalus erbjöd sig att ge Nikanor vad han behövde för att ta sig till sin drottning – Azariel, Ambras ljus, frid över hennes minne! – där denne vilade dold i Malströmmens mynning, förgiftad utav onda viljor.

Elabagalus gav till Nikanor en täckmantel i form av dödens munk, Zorin. Zorin var en mardröm och en betungande täckmantel, men den gav Nikanor möjlighet att ta sig ut ur den belägrade staden och resa oskadd till Emiras land för att söka efter sin drottning. Då Elabagalus erbjöd denna möjligheten ingöt den nytt hopp i Greven, ty han trodde sig besitta vad som krävdes för att bekämpa Zorin.Nikanor tackade Elabagalus och Kel´Adar, solens gud, för att denne hade burit nytt hopp till Ambra. Men välviljan var inte odelad. I utbyte mot gåvan krävde Elabagalus Andreths Känsla utav Nikanor. Andreths känsla kallas ibland även Drömmarnas Dolk och Nikanor hade burit denna alltsedan den dag han blev vågmästare utav Malströmmen. Nikanor vägrade att ge ifrån sig dolken, ty han insåg att Drömmarnas Dolk var det enda vapen som var mäktigt nog att betvinga Zorin. Men Greven var inte mäktig nog att motstå en gud – Kel´Adars gåva kunde inte förringas. Nikanor tvingades att lämna ifrån sig Andreths Känsla. Länge kämpade sedan Greven mot sin mardröm, men Zorins kraft stod inte att förneka. Nikanor hann inte fram till Azariel innan munken tog herravälde. Lögnen spreds och Ambra föll.

I Mandelbloms tid, det Melerade året

Friherrinnan Emira Stålmod

Utdrag ur Tárandírs Skrifter

Strof 1.

Ett hjärta så rött,

Försänkte allt kött,

In uti drömmar och syner

Ögon som ler,

Läppar som ber,

Allt uppå tomhetens dyner

Ur gruvan för guld,

Grävdes vår skuld,

Till jorden och månens moder

En port slogs till grus,

I de hänrycktas rus,

Förargade så våran broder

Då.

Då ur mörker så kallt,

Fram krälade allt,

Hemskt såsom aldrig borde...

Strof 2.

I urgammal tid,

Lades allt vid

Människan föds utav syskonens tanke

Att knyta den länk

Som förena de kranke

Men ädlingar tre

Valde att ge

Allt för att syskon förråda

Amanyar gav sin skärpa

Ramna skänkte sin blick

Senya avstod att skåda

Allt för att domänerna ska råda

En port var så rest

Av ögon prydd glest

Tre par i mörkret glimma

Svarta ögon för nattens timmar

Nu porten är riven

Och ögonstenen given

Då rycker den närmare som riden

Den mörka tiden...

Strof 3.

Tre måste dö för att tre ska leva,

En vid var rit, som ingen får fela

Om gammalt ord på vaktad sten,

Ska tända tvillingarnas sken

Återigen ska Jordmåne och Bäckflamma,

Uppå jorden vandra

Väckta utav Askdottir

Strof 4.

Skymningsrike, skymningsrike

Skänk mig hopp om större vite,

Kalla mig till dans mot natt,

Styrd av piskans vilda skratt

Skymningsrike, skymningsrike

Väck en dvala utan like,

Ge mig smärta hård och kall,

Min själ ska vaka intill fall

Skymningsrike, skymningsrike

Jag bönar, ber, vill bidra lite!

Låt mig mörkrets krona finna

Låt mig kröna rikets kvinna

Vakna, vakna, friherinna!

Strof 17.

[Följande är nedtecknat av Ezekiel i Röllekans Tid, det Gråblåa året:]

Tárandír blickade ut genom valvfönstret i sitt borgrum. Skyarnas ovädersmoln blev till orosmoln för den gamla. Något fick honom att låsa fast blicken vid horisonten. Sedan stod alven som förstenad, alltmedan gryning och skymning dansade likt älvor fram över himlavalvet. Kungadömen reste sig och föll, haven svällde och drog sig tillbaka.

Då den gamle åter vaknade stod han lutad mot sin käpp på en grönskande äng. På marken blomstrade örter och gräs – brudbrön, solglim och backklöver. Jorden som plantorna hade slagit rot i var fruktbar. Här och var låg borgstenar spridda – överväxta intill oigenkännelse, vittnande de om en tid som flytt. 

Tárandír öppnade så munnen, och talade till träd, djur och väsen:

Svart var den tanke som formade världen

Dold är den kraft som skiftade färden

Tills syskonens bot vi ska bättring bedriva

Ur gryning och skymning ska skönheten stiga

Under en ek i den lilla gläntan ståtade Azaléan, tre stjälkar sköt med kronblad ur växt-kroppen. Under de tre sönernas vägar spändes vindavalv upp.