Eftertext till Flammande Stjärna

Många kände denna sommar att en värld stod redo att falla. Vissa hörde till och med ett svagt, svagt svallande läte. Ett dån som växte alltmedan knoppar gick i blom. Varifrån detta ödesdigra ljud och denna oroväckande föraning kom, var dock svårt att säga. Kanske sände det en viss oro i Pelarnejds folk, för allt var lugnt, det verkade vara för lugnt för många.

Under ytan började det sakta sjuda, bubbla och sprudla. Var var egentligen Federationen? Och vad blev det av all skatt som drevs in? En dag blev dvärgen i gruvan bestulen på både sin kista med guld och alla kartor över gruvschakten. Sedan den dagen upphörde gruvdriften och guldet sinade sakta i Pelarnejd. När rövare och bedragare började att härja alltför fritt tog Ulf saken i egna händer och började rusta en egen vaktstyrka, kort och gott kallad Vakten. Men se då, blev det genast en väldig fart även på Federationen! Snart fanns det också ett garde.

Mycket av vad som hände under denna tid, skedde i det dolda. För en dag, som blixt från klar himmel, kom Federationens förnyade självständighetsförklaring samt tillkännagivandet om att man emottog förslag på alternativa styrelseskick. Hertig Loward klev då fram och talade – det hela verkade välplanerat – för hur han själv som Kung över Pelarnejd skulle kunna få trakten att blomstra. Bland annat framhöll Loward goda relationer till Wilone och en Hertig där, som något till hans fördel. Förvånansvärt få röster höjdes emot förslaget. Många nickade och gäspade. Svartblodet Morg tyckte om förslaget på en Kung men ansåg sig däremot själv mer lämplig som den styrande. Så, då Federationens utslag var att folket visst ville se Hertig Loward som Kung, blev Morg arg. Så pass arg blev han att han bad Tryrion att få se Federationens sigill en sista gång, bara för att ta det, stoppa det i munnen, svälja, och sedan storma iväg från platsen. Hertig Loward valdes dock ändå till Kung.

Senare på natten, när den nye Kungen av Pelarnejd vandrade vägen framåt med sina trotjänare – en helerska, en skrivare, två livvakter och ett par vänner – hörde de ett skrik från vägen vid värdshuset. De satte fart ditåt och alla kände i luften att något var fel. Livvakterna utbytte blickar och klargjorde för de andra: "om något händer... Rädda kungen". Kort efter att den sista stavelsen tystnat skar ett skrik genom luften. Raseri blandades med rädsla och smärta. Svartbloden anföll! En utav livvakterna mötte horden medan den andre såg till att släpa en motvillig kung från platsen: "Mitt folk! Jag måste hjälpa mitt folk!" Skrek kungen.

Det sägs att svartbloden tidigare samma kväll hade genomfört en rit där de invigde nya medlemmar i sin klan, Valbat Ash. För att dela perspektiv och livssyn bjöd svartbloden här folk utav annat slag än de själva på resor bortom liv och död. Andra hävdar dock att detta bara är en täckmantel för vad som egentligen hände – svartbloden reste odöda att kämpa för sin sak! Det sägs nämligen att svartblodens trupper anfördes utav en demon vid namn Isthar och en hord av besatta gastar. Det sägs även att en ond magiker under anfallet hördes mässa vid Malströmmen. Även en mörkeralv, som tidigare under dagen blivit inkastad i Malströmmen, stred tillsammans med svartbloden. Denna mörkeralv sades under kvällen ha utdelat onda drömmar till folk i trakten varpå dessa vände sig som besatta och angrep sina vänner, allt för att svartblodens maktövertagande skulle förenklas.

Vad som verkligen hände råder det alltså delade meningar om. Inget tvivel råder dock om att inget stod att stoppa de förargade svartbloden. Deras krigare vällde in och skapade stor förödelse vid värdshuset. När Morg hade intagit platsen sände han genast ut två stycken ulvryttare till fjärran länder med ett meddelande om att Pelarnejd var under Valbat Ash styre och att nya trupper skulle skickas till området.

Samtidigt samlades de få som hade undkommit svartbloden vid Grims läger. Stämningen var bitter då alla visste att det fanns många som blivit tagna till fånga av Morgs undersåtar. Ilskna diskussioner hölls om vad som borde göras och snart tappade Kung Loward tålamodet. “Dess längre tid vi står här dess längre tid plågas folket i Pelarnejd!”. Man började att överlägga. Att skicka konungen till Morg för att finna en diplomatisk lösning var helt uteslutet. Därför fick den unga Vera och en livvakt vandra genom mörkret för att finna Morg medan övriga folket med Kungen förberedde ett ”möte” på platsen där förhandlingarna skulle hållas. Morg förstod snabbt meningen med det som Vera sade om att ”förhandla”. Svartblodet förklarade att han krävde att Loward personligen, med två livvakter, skulle komma till honom om han ville förhandla. Loward gick med på det hela, sökte upp Morg och låg efter en kort överläggning allvarligt skadad på marken. Pelarnejd hade en ny Kung!

Efter en tid med läkande och besinnande sömn möttes Morg och Loward snart igen. Då något mer behärskade båda två. Men stark låg den känsla av att snart utbryter strid, många händer var de som aldrig släppte taget om sina vapen. Efter överläggningar skakade de två hand och folket kunde konstatera ett tronskift. Kungen hette inte Loward eller Morg, utan Loward och Morg. Två kungar således. Detta framkallade en del undran och misstankar men lättnaden av att inte mer blod skulle spillas tystade mångas misstankar om hur denna allians egentligen kom till. Under sig samlade kungarna till ministerium. Snart var val och ministrar tillsattes i för hälsofrågor, folkbildning, relationer och lagar, ja både det ena och det andra. Lagministrarna Uruath ur Valbat Asht och Jon Silverhjälm, satt till långt in på natten och författade med de båda Kungarna de lagar som skulle gälla för det nya riket, vars tillkomst var fläckat av ansenliga mängder blod. Wilonianska ambassaden sände bud hem om att Hertig Loward hade svikit den ursprungliga uppgörelsen, men det sägs att åtminstone något av sändebuden på sin färd råkade ut för en dödlig dos blodsbrist. Samtidigt gör ryktet gällande att Hertig Loward i Wilone numera har berövats sin titel och står anklagad för högförräderi.

Detta var nu inte det enda blod som spilldes i Pelarnejd denna försommar. Det pratas om att någon hade stulit en dolk från Aron Östfarare men att Aron återfunnit dolken. Aron sägs därefter ha sökt upp tjuven och frågat om han om han inte kunde få ge tjuven dolken, fast med eggen först – sagt och gjort! Blod spilldes.

Vid ett annat tillfälle hölls en rit i Andarnas Hus, för att hjälpa Karl att bli av med den mardröm som hemsökt honom
sedan tidigare i våras. Abraxa sägs ha blivit aggressiv under riten och vildsint börjat hugga mot Karl med en dolk. Blod spilldes. Schamaner översåg dock det hela och kunde snart stilla oron på platsen. Samtidigt hävdar några att dolken som Abraxa använde inte var någon vanlig dolk, och att dess syfte visst rättfärdigade lite blodspillan.

Trots att de såg folkhopen vid vägen valde vännerna att göra vad de kunde för att ritualen skulle genomföras. Allt var iordningställt. Fyra stycken hade de tvingat med. Den mörkeralviska magikern läste skriften och stack sedan en kniv i bröstet på kvinnan de fångat. Längre hinner de dock inte innan folkhopen stormat till platsen och tillfångtagits. Den knivstuckna kvinnan, Elana af Drakenburg, dog i helarnas händer men folket kände sig trygga eftersom mörkervännerna skulle straffas. Rättegång sa folket men hur det sedan blev som det blev tvistar de lärda om. Mörkeralvsmagikern kom undan och med henne den halvalv som de kallade Isthar. Vampyren förlorade sina tänder men efter en stor mängd tårar och listigt manipulerande undkom även han och spred osäkerhet i trakten. En av mörkervännerna avrättades, en såldes av vakterna som slav till khapûlerna och en överlämnades åt mörkeralverna mot att de vaktade henne. Inte många glas senare vandrade de sista två återigen fria. Hur säker var man i skogens mörker egentligen?

Det hade börjat som en hörsägen. Man hade tisslat och tasslat om stenen, den flammande stjärnan. Tveksamt men girigt hade man lyssnat till prat om andeviskningar som kunde leda en på rätt väg. Vem ville inte bli ägare av en ädelsten stor som en knuten näve?
Sen hade anslagen dykt upp - blodiga meddelanden om att jakten var igång. Stenen verkade vandra, steg för steg flyttades den mot ett okänt mål. Två ovärdiga hade funnit stenen men då hade varelsen återigen flyttat den. Fler var de som funnit delar av spåret och belönats med värdefulla ting och en uppmuntran till att fortsätta leta.
Helerskan Lilja hade slutligen hittat den flammande stjärnan på den gamla gravplatsen och inför folket i byn utropades hon av Tryrion som ägare av stenen och ljusets nya väktare. Folket häpnade över stenens storlek men återigen började man viska om den. För vem visste egentligen vad Ljusets väktare var för något? Och vad skulle hindra rövare och tjuvar nu när alla visste vem som hade stenen?

Eulalia Månskira vaknade av att något strök fram över hennes kind. Vad var det? Hmm, kunde det vara en... en vindpust! Eulalia häpnade. Tidsåldrar hade kommit och gått sedan hon, väktare utav sten, senast kände vinden smeka, vattnet strila och elden bränna. Vad hände egentligen? Väktaren skärpte med ens sina sinnen. För sitt inre såg Eulalia hur folk ur hennes eget skrå samlades i Andarnas Hus för att upprätta balans och stävja magins härjningar. Medan Eulalia sakta löstes från sin förbannelse såg hon hur Dahlia förrättade den urgamla sommarnattsmässan och hon kände hur de onda drömmarna skingrades.

Magin balanserades. Zorin fördrevs. Världens fundament skakade.

Samtidigt vid Malströmmen steg omskapandets mästare fram.  Tillsammans med anden ur Stjärnvakten samlades en kraft som fick himlen att mullra. Ambras hov åkallade Val´Udor och gudomen hörsammade. I en ytterlig och slutlig dyrkan helgades Val´Udor utav Ambras hov. Friherrinan av Emira läste De Stumma Orden och försvann sedan bort. Jägaren De´Ril förrättade offer. Greven och vågmästaren samtyckte. Val´Udor nickade respektfullt och steg ned i strömmens djup. Det var i denna stund som Siv Karlsdotter rusade fram och sände världens fjärde elementet i strömvirveln. Så kom det sig att Tárandírs ord åter var gällande:

En port var så rest. Av ögon prydd glest.

Buicheven ryckte till och rusade upp. Allt kändes tomt. Vilken tystnad! Var Val´Udor borta? Vad hade gått fel? Han hade ju visat Val´Udor att lögnen var där. Hennes ögon hade svartnat – hon hade sett! Ändock hade gudomen böjt sig för hovets vilja. Buicheven förbannade sig själv för att han inte stoppat denna rit.

Men nu var inte tid att att tänka. Marken skakade och världen rasade. Den dolda kraftens ljus strömmade upp ur berget. Malströmmen föll ihop. Zorin var förpassad. Val´Udor överkommen. Och Ambras hov hade gjort sitt. Andarna gick åter i sten och försvann ur tid och rum. Blott Andreths Känsla dröjde sig kvar i världen.

Vad innebar det att Malströmmen rasade in? Att hovet var borta? Var världen i fall?

I en skogsglänta fylld utav skymningsljuset samlades älvfolk, alver och andra för plantera något. Små frön var det. Frön som skulle ligga och vila, under lång lång tid. Tills de gamla pelarna vittrat. Långt efter att världen hade fallit. Bara för att så, när förhållandena återigen var de rätta, spricka ut, slå rot, och lyfta mot skyarna en ny värld. Den som lyssnar mellan träden kan höra deras mässande i sommarnatten:

- Mod! Fred! Frihet! Kärlek! Kraft! Sammanhållning! Styrka!

Azaléa, Anundín, Andreth och Anur såg hur Abraxa planterade de sju fröna. Stormsång trollband gläntan med sin dans och Du välsignade fröna med ett livs kraft.

Azaléa log.