Abraxas Jord – eftertext

Vid värdshuset eld hade Yxjon äntligen fått träffa sin svärdotter Maria. Och Maria hade fått återse sin Karl. Fast illasinnade tungor viskade till Maria om hur Karl hade setts röra sig tillsammans med andra kvinnor, såg hon snart att Karl endast hade ögon för henne. Karl i sin tur verkade leva upp på nytt vid mötet med sin älskade och fick något lurigt i blick.

Karl var nu inte den enda som fick något lurigt i blick med höstens friska vindar – som frammanad ur en utav Tuvas Sagoberättares historier klev Gotte-Lars en dag in i Pelarnejd. Doften var betydande, skägget var stort och svart, av samma färg som hatten!

- Denna hatt, betyder listig som en katt!

Sedan förklarade Gotte-Lars att katter minsann alltid fick som dom ville, antingen genom att lägga huvudet på sne och jama eller genom att blixtra till med klorna. Gotte-Lars ville se sig själv just så – listig som en katt! Fröken Sigursdotter skrattade och himlade med ögonen alltmedan hon rättade till hårbandet och tänkte för sig själv:  Visst är gubben charmig, men söt som en katt vetetusan om han kan göra sig...

Hur det nu än var så kände Gotte-Lars till ett och annat om huvudbonader. Kung Lowards hatt var ståtlig. Fast vissa menade att Loward själv nästan såg ynklig ut utan den, särskilt de som såg hur förlägen Loward tycktes bli då Olog ryckte åt sig hatten och satte den på sitt eget huvud. Kungens stämma var vass:

-Olog, ge genast tillbaka hatten!

Kanske var Loward lite ur balans vid det tillfället? Han hade nämligen fått en krigsförklaring riktad mot sig. Svartblod inom Fânkóg Rânaz förklarade krig – helt utan Morgs medgivande. Kung Loward lyckades dock att få Kung Morg att stödja ett anfall mot dessa svartblod. Handlingskraftigt! Men var hade Loward sin heder? Efter att krigshetsarna hade slagits ned, föll Kung Lowards styrkor Morg och Valbat Ash i ryggen. Svartbloden i Valbat hade ingen chans.

Trots att trollet Olog reste sig gång på gång var det ingen rättvis strid. Valbat slaktades och de sårade lämnades att förblöda. När striden var över smög skogsfolk fram för att hjälpa svartbloden. De sårade togs till Grims läger för att, under dennes beskydd, ges möjlighet att läka såren och återvinna kraft.

Överfallet skar ett djupt sår i Pelarnejds gemenskap. Men mer hände denna höst som skulle sätta relationer på prov och ge efterverkningar för en lång tid framöver.

Relationer stärktes av ett ett ljus som denna höst spreds in i folks hjärtan. Det sägs att det var samma ljus som steg ur malströmmen. Hur kunde det komma ett ljus från Malströmmen? Alver och skogsfolk sökte bland minnen och skrifter. Allt pekade mot samma källa – djupt ned i den raserade strömmen hade alvkungen Míldras Fríndaír sitt fängelse.

Så snart detta stod klart samlade H´rå till en ritual med syfte att samla kraft nog att splittra Míldras bojor. Det hela gick bra. Snart därefter kunde den gamla anden anta kroppslig form – men inte vid Malströmmen, utan på den plats där ingen ondska rår – i Azaléas Glänta.

Bland astrar, krysantemum och azaléor slog Míldras upp ögonen och den gamle högalven kände elmenetens kraft. De sju var redo att avtäckas, vissa hade redan börjar röra på sig och alla var inte av samma värld. Snart stod Míldras öga mot öga med Alesha för Modet och Chitra för Styrkan, de två demonerna som nedstigit från Védisia för att sprida sitt element. Det sägs även att andra element låstes upp utav Míldras under veckorna som sedan följde. Vilken roll dessa spelade var fortfarande höljt i dunkel.

Vissa menade att det var fråga om ett krig som rasade i det tysta och att det hängde samman med andra händelser, som att Ulfs värdshus en kväll hemsöktes utav mörka väsen. Vakten, ledd utav Tilda Rävtass, försvarade tappert Pelarnejds folk men fienden verkade inte ta någon skada utav Vaktens vapen. Anfallet leddes utav en svart magiker som mässade kraft i sina styrkor med hjälp av blodsoffer. Det sägs att anfallet lyckades i och med att värdshuspigan Lilja fördes bort och återvände först i gryningen – skärrad och förtegen. Vad hade egentligen hänt Lilja?

 

 

Usch så hemskt!

Vakten var efter detta på helspänn. När andra hotfulla väsen, som var mycket lika några ur Vakten, dök upp senare samma dag så lyckades man därför klubba ned dom och ta dom till Andarnas Hus – där stängdes de in i brist på andra förslag.

En utav de hotfulla började dock vakna till i smeden Bjohrs armar då han bar lasten mot Andarnas Hus. Det sägs att smeden då genast släppte fienden till marken – gav ifrån sig en mycket hög ton för att vara en smed – och sprang till skogs. Fast, detta kanske bara var ett illasinnat rykte?

Hursomhelst så tillkallades sedan Abraxa till platsen. Abraxa gick in i Andarnas Hus. Det blev till att börja med ett förfärligt liv, sedan alldeles tyst. Några droppar senare klev så Abraxa ut igen. Efter honom lommade ett par ur Vakten, som nu hade blivit fria från vad det än var som hade besatt dom. Hur Abraxa hade lyckats med detta var det ingen som riktigt fick veta och de ur Vakten mindes ingenting.

Pelarnejd var starkt nu när en vinter stod för dörr. Men fråga var om Pelanejd stod starkare eller svagare efter höstens sista möte mellan de två Kungarna – brytpunkten och slutet på en tid, början på en annan. Alas, se hur bilden av de två kungarna sakta bleknar – det är snart blott en relik från en svunnen tid!

 

 

Wilhelm Drömtydare stod som förstelnad vid Ulfs Värdshus och stirrade tomt ut i den köldslagna höstnatten. Kylan passade på att krypa sig närmare. Det såg ut som att Wilhelm var stilla och oberröd, men i själva verket rörde han sig mycket fokuserat men försiktigt framåt – i tankarna: Kung Morg är död... Kung Morg är död! Hade drömmarna talat om dettat? Hade detta kunnat gå att stoppa? Hade jag kunnat göra något?

- Kung Morg är död!

Wilhelm hörde sig själv ropa ut orden.

Han var tillbaka vid värdshuset och kylan överrumplade honom.

Drömtydaren vände sig om. Runt elden satt flera goda vänner. Deras ansikten bar spår utav förlust. Många var ledsna. Regn kan vara hårt, tänkte Wilhelm, och gick för ge utav sin värme till Pelarnejd – såsom han hade gjort alltsedan sin första dag i trakten.

På himlavalvet ovan Pelarnejd blänkte en dold stjärna.

Den känslostorm som nu drog genom Pelarnejd skulle snart lägga sig. H-rå kunde skönja den dolda stjärnan och känna dess leende värma.

Så tog Morgs ande upp ifrån ritualplatsen och bort emot mötet med en andaktsfull Za Bubush Ma. Samtidigt släpade sig Kung Loward tillbaka mot sitt läger. I en prövning på liv och död hade den svarta riten rasat. Loward gick segrande ur det hela. Han var nu fri ifrån de mardrömmar som plågat honom alltsedan den vårkväll då han skymfat Za Bubush Ma. Priset han fått betala var dock högt. Baron Kronstedt och Alde Leonora Lilja såg med skärrade ögon mot sin kung – vad hade egentligen deras roll i riten varit? Vad hade de fått uppleva som gjort dom så skärrade?

Kvar på marken låg Morg – dräpt men välsignad utav ritualmästarna att röra sig fritt.

Handling bar på konsekvens.

Za Bubush Ma ville det och var nöjd. Wilhelm Drömtydare kände det inombords. Kung Loward hade fått erfara det. Det två kungarnas tid var nu förbi. Länge sörjde Valbat sin kock – faktiskt så länge att man glömde bort att, som någon föreslog, göra paj utav Morgs kropp.

 

Pelarnejds lajvarrangörer tackar alla deltagare för att ni har valt att bjuda på er själva och bidra till lajvarrangemangens stämning och mystik. Vi ses igen nästa år!

 

 TACK