Månvaka

Den tionde delen i kampanjen I Skuggan av Pelarberget

26-28 augusti 2011

Observera att detta lajv utspelar sig i en helt annan plats i spelvärlden än de andra lajven iPelarbergskampanjen! Det är mycket otroligt att karaktärer färdas mellan dessa platser, mendet som händer på den ena kan mycket väl få gensvar på den andra.


Allmän Stämningstext
På en tavla i den lilla dryckesstugan i Mörkvatten avtecknas ett dunkelt skeende. En liten
flotte är satt i brand och driver ut mot dimmorna på gölens mitt. På flotten är en man
fastbunden – Geradus. Så dog denne store magiker, en gång en respekterad förkämpe för
traktens folk. Tavlan är dock snarast till för att påminna om vad som händer med den som
börjar bedriva svartkonst. Kuslig är den.

Kuslig är även den tid som nu närmar sig, nymånen i rötmånaden. De som vuxit sig gamla
vet att i förruttnelsens tid spökar hemsökelser och gamla synder. Så sägs även den gamla
magikern gå igen. En gång varje solvarv, just i dessa dagar, sägs spöket stiga ur sjön för att
hemsöka den som inte är på sin vakt. Den som faller i sömn innan gryningen sägs drabbas
utav evighetens plåga och aldrig mera bli sig lik.

Spökhistorier! Så sade många och ryckte på axlarna. Geradus öde var för de flesta en saga och
det fanns viktigare saker att tänka på. Ändå stannade Rouin upp vid tavlan och granskade
den noga, det var något i motivet som fångade den unga prästlärlingens intresse. Han kände
en stor lust att gräva fram den där skriften, Porten till Dragonia, som han fått med sig när
lärosätet utrymdes. Vad var Dragonia för plats? Så lustigt att han kommit att tänka på detta
nu när han hört talas om Geradus spöke. Vem var denna Geradus egentligen?

Det var natt och ljus sipprade ned från en månskärva mellan molnen. Från en glänta steg
ljudet utav arbete och plåga. Svartblodens eldar flammade röda under kittlar med bubblande
vätskor. Ångorna som steg ur kärlen fann sin väg in i slavarna, i krigarna och i schamanerna.
De gav åt alla kraft och fokus, eldade på deras rörelser och färgade ögon röda.

Då molnslöjorna skingrade sköljde ljus ned över gläntan och in i schamanernas villotecken.
Det flimmrade i luften ovan dessa och ur intet steg ett bestiarium utav dimvarelser. En utav
dem, en varelse med stav och omsnärjd utav drakormar, steg fram till svartblodens ledare.
Uruken föll på knä. Men just såsom varelsen skulle tala for en skugga genom gläntan, ryckte
åt sig varelsens stav och försvann mellan stenblocken.

Bestarna blixtrade till. På ett ögonblick var slakt och ingen skulle ha överlevt, om det inte
vore för att cirklarna föll och ritualen kollapsade. Uruken, svartblodens ledare, låg kvar
söndertrasad på marken. De överlevande samlade sig i mindre grupper och drog snart bort
från platsen, väl medvetna om att de hade blivit sedda, och, väl medvetna om vilken makt
som nu jagade dem.

Snart hade alla hört berättelsenom vad som hade utspelat sig denna natt. Men vilka var det
egentligen som svartbloden hade gett sig i lag med? Vad var för märkvärdigt med den stav
som stals, och vidare, vem var den djärva tjuven?

I Mörkvatten trivs de härjade och de modiga, de laglösa och de predikande, de starka och de
svaga. Det är motsättningars plats, och en relativt lugn obygd. Här talar man om det lilla
såväl som det obegränsade. Just för tillfället pratar många om den fiskare som dog för bara
ett par dagar sedan. En del oroade sig, andra intresserade sig. De flesta spetsade nyfiket på
öronen. För en vecka sedan gav sig fiskaren ut på sjön i sin gamla eka för att se om han kunde
få någon fisk. Lyckan brukade inte stå honom bi men just denna dag verkade saker och ting
falla i god jord, åtminstone till en början. Något hade fastnat i hans nät – en halvrutten
gammal kista - nästan lika stor som den lilla båten. Båten sprang förstås läck av besväret och
sjönk och det var med nöd och näppe som fiskaren lyckades ta sig in till land igen med kistan
i behåll. Silver säger de som fick en chans att titta närmare på den innan han packade undan
den. Själva kistan var så sönderfallen att den inte dög till något. Bara ett par glas senare dog
fiskaren under mystiska omständigheter och endast hans två kamrater hann se kroppen
innan den begravdes på gravplatsen. Och innan nästa dag grydde hade de i all hast lämnat
platsen utan annat än kläderna de hade på kroppen. Vad var det egentligen fiskaren hittade?
Varför hade hans vänner så bråttom härifrån? Och var tog skatten vägen?

Det pratas även om det adelsfölje som var på väg till Mörkvatten men som verkar ha
försvunnit på vägen. Kanske hade de kommit för att köpslå med mörkeralver? Det fanns det
ju gott om i trakten! Eller måhända var det någon utav skogens rövarband som bestämt sig
för att föra resan till sitt slut eller helt enkelt lätta följets last? Visst kunde den med god
fantasi höra rövarsången eka vart än benen bar i dessa vildmarkens djupa skogar.

Det skrålar från dryckesstugan, för trots att värden Timbold inte finns på plats så serveras
ändå dryckerna i det Mörkvatten där Malliya nu flitigt försöker hålla det höga tempot som
Timbold alltid försökt hålla. En bit bort, utanför vandrarhemmet Döda Råttan, utbryter
slagsmål om fusk i tärningsspel. Bukra sitter nöjt och ser på. Hos honom kunde de skadade
vila upp sig och det betydde inkomster för den gnidna svartalfen.

Många sökte sig till Mörkvatten för att finna ut ett och annat. Det var inte direkt en plats
man stannade på, men väl en plats för upptäckter och insikter. På lönnkrogen strålade dock
folk samman, det var en plats för näring för kropp och själ. Storm var nöjd, som en av få
bofasta hade han funnit sig ett stadigt leverbröd. Och även gästerna verkade nöjda. Trots sitt
armod bar trakten på någon slags hopp och stärkande utsikt.

Prelater och skriftlärda sökte sig hit för att predika, konvertera och kungöra. Det ryktades
att präster från Krytonia sökte sig till platsen, i jakt på dess heliga ljus och i sökandet efter en
en beryktad graal. Ett annat rykte talade om att här någonstans är nergrävt ett svärd som
sägs kunna dräpa alla magika varelser, en uråldrig artefakt som länge legat gömd i dunklet av skogen.
Är det sant att detta svärd kan dräpa alla med ett slag? Yaru tänkte ta reda på
saken. Om detta svärd fanns skulle han i Val´Udors ära svinga det. Så tyst hade Val´Udor
varit länge nu, så tyst och så lugn. Det undersköna kaosets smärta strålade inte längre lika
fritt från drottningen som Yaru en gång erfarit. Enda sedan den dagen vid Malströmmen, ett
par månvarv sedan och långt härifrån, hade Val´Udors kamp mot sin bror förflutit stillsamt.
Det var som en dold kraft hade vilselett styrkorna. Yaru skulle se till att betvinga denna
kraft. Svärdet kunde vara nyckeln.

Något speglas i mossan invid Ysmas läger då hon skyndat för att inte komma hem för sent.
Det är en liten behållare med ett pergament fastbundet runt flaskhalsen. Ysma översköljs
utav något mäktigt. Då hon återvunnit fattningen vecklar hon ut skriften och läser. Pannan
faller i veck och hon förskjunker i djupa tankar över radernas dunkla innebörd:

Du kanske aldrig sett en drake men jag ska säga dig att dom är magiska, varje liten klo varje litet
fjäll är magiskt, men det mest magiska dom har är sina tårar och här står du nu med det i din ägo,
använd dom väl och så hoppas jag att dom ger dig glädje, för mig gav dom inget mer än sorg.